Att röja

Diskmaskinen brummar i bakgrunden.
Det låter tryggt.
Den är fylld av 30-tals glas på svart fot, glas med intartia av smålandsblomman linnea, intartia som det inte heter när det gäller glas – något som vet vad det kallas?
Igår lät little Old meddela att hon kontaktat sin allt-i-allo på kommunen och uttryckligen bett om att få bli förflyttad från sitt chateau korttidsboende till ett chateau långtidsboende; all inclusive.
Det kan ta upp till tre månader innan det blir verklighet, sa hon.
Det var igår.

Du, sa hon, idag. De där glasen som står i hörnskåpet, de är dammiga men klarar nog en körning i diskmaskinen. De är använda, de ska användas, fortsätt att använda dem. Och allt annat, resten. Ta vad du vill ha, du har fria händer, inga restriktioner.
Sen parlamenterade vi lite om vinglasen från Boda, de blå efterrättstallrikarna, de små kaffekopparna som min mormor och morfar fick i lysningspresent, 1929.
Nu har jag putsat silver, jag har putsat koppar.
Jag putsar fortfarande silver, jag putsar fortfarande koppar.
En bytta fyllde jag med tulpaner, nu är den omgiven av en liten tavla som ska hängas någonstans, kanske, och av en spegel sen förr, och av en ljusstake jag norpade igår.

Jag kanske har norpat för mycket?
Om du norpat något jag vill ha med mig, sa little Old, är det väl bara att du kör över det till mitt nya chateau, sen.
Ja, sa jag, så enkelt är det.

Och i gammelgammelfarmors urgamla gamla kopparbytta, ännu oputsad, och enligt utsago avsedd att bada de nyfödda i, där har jag nu placerat årets första vårblommor.