Att avväpna en vulkan

Oxvecka, oxtisdag, oxkyla.
Rimmad oxbringa i lunchmatsalen som grädde på rotmoset.
Strax efteråt kom jag ångande genom landskapet och kungjorde för alla som råkade vara i närheten:
Om jag inte har fått spader före klockan tre idag så är det ett mirakel.
Miraculoso, miraculoso, brummade bossen och brast ut i skratt.
Du kan väl få spader på franska, sa han vid bordet intill och log. Så är det ingen som förstår!
Klockan blev tre och jag var from som ett lamm.

En gång för hundra år sen blev jag arg på min käreste.
Jag blixtrade och dundrade, det var första gången han såg mig så.
Och den sista. För han for ut i stort leende och sa, alldeles märkbart förundrad:
Kan du inte göra om det där, det såg så roligt ut – hur gjorde du?
Sen var vi ihop i fem år till, utan att jag lyckades leverera ett enda utbrott av vulkanisk art.