Kanske en rävboa

Vad tycker du? sa jag och svängde runt ett par varv – passar den för en bal på slottet, för ett kalas på Stadshuset?
Little Old sa att den roströda klänningen skulle passa perfekt, att den inte alls var för urringad och att jag gärna fick låna hennes bärnstenshalsband, det är ett halsband jag liksom vuxit upp med, det är djuprött, kanske lite för rött i förhållande till den tilltänka roströda klänningen.
Och så sa hon att det ligger några aftonväskor i en låda hemma i lägenheten, jag kunde ju titta där. Kanske kunde jag hitta något.
Jag hittade en gammal rävboa. En av de få som överlevt alla flyttar.
Det fanns en tid när jag bar rävboa var och varannan dag, i alla fall på onsdagar, fredagar och lördagar.
Det var när jag gick på Big Brother på Körsbärsvägen och dansade som om varje minut var den sista. Uppklädd till örsnibbarna med David Bowie som första inspiratör, i platåkängor och mormors gamla charlestonklänningar och hennes avlagda rävboor nonchalant svepta runt axlarna.
Sydney, the hardworking DJ, stod med visselpipor och maracas och spelade musik som man inte kunde höra på något annat ställe.
Det var underbar musik, det var goda år.
Big Brother höll mig borta från så mycket annat som annars skulle ha kunnat fånga mitt intresse.
Jag avgudade Big Brother, Sydney, musiken han spelade.
Mitt liv som discodrottning i rävboa varade i tre år.
Sen flyttade Sydney och hans entourage downtown och jag blev en intellektuell gymnasist med svart parkas, sotad kajalblick och svårmodig diktsamling under armen.

Paris hägrade.

Igår uppmärksammades Sydney på DNs familjesida – han fyller sjuttiofem och han är still going strong, hur strong som helst.
Och han är aktuell som en av coacherna i programmet som försöker få liv i betydligt yngre soffpotatisar, sådana som jag. Och att utmana dem att övervinna pensionärer, vilka, till skillnad från mig, går på Friskis och Svettis fyra gånger i veckan.

Jag vet inte vilken musik som kommer att spelas på Stadshuset – men det blir nog inget med visselpipor och maracas i alla fall. Tror ändå att jag ska drapera mig med den där rävboan, om inte annat så för att övertyga mig själv om att jag kan övervinna mig själv och dansa hela natten lång.
Och precis som där och då – om jag nu minns rätt – inleda med Long TrainRunning.
Lite lättsmält humörhöjande uppvärmning.