Irrande falkens impulsköp

Köpte en bok på lunchen idag.
Irrande falk av Jamil Ahmad.
Kunde inte bestämma mig för om det var namnet på författaren eller titeln på boken som mest påkallade min uppmärksamhet.
Fast egentligen vet jag ju, nu.
Jag satt där i bilen vid ett rödljus.
Var på väg någonstans.
Bilen framför mig hade ett registreringsnummer som var så välbekant. Att den gamla bilen lever ännu! tänkte jag.
Och den kastade mig 14 år tillbaka i tiden.
Så jag glömde bort vart jag skulle och liksom bara åkte efter den där bilen.
Den parkerade nere i centrum och det gjorde jag med.
Föraren gick ut ur bilen och jag lommade efter.
Föraren gick in i köpcentrumet och jag lommade efter.
Sen vet jag inte vart föraren tog vägen för jag fick syn på Akademibokhandeln.
Där lommade jag in.
Lommade runt.
Fick syn på en bok med en titel som påminde mig om mig.
Irrande falk.

Det var en bok med ett författarnamn som påminde mig om den förste ägaren till den där bilen, den med registreringsnumret som hade varit framför mig vid rödljuset alldeles nyss, den som hade påkallat min uppmärksamhet och som fört mig på villovägar och kastat mig 14 år tillbaka i tiden.
En bok med ett författarnamn påminnande om namnet på en kär vän, bilens förste ägare, en mycket kär vän, en stor och varm vänskap, innerlig. 

En död vän, stendöd, sedan 14 år tillbaka.

Och så blev jag så där oresonerligt rosenrasande inom mig igen, som jag bara blir när folk dör ifrån mig, som om de inte hade något bättre för sig, som om det vore någon slags jävla hobby. 

Som om det inte har gått 14 år, 12 år, 21 år, sedan … sedan ... som om – som om, … alltså hur förbaskat svårt det är med sorg.
Man vet inte i vilket gathörn, vid vilket rödljus den kan göra sig påmind igen.

14 år dog av galopperande cancer,  21 år dog av smygande cancer.
12 år valde själv sin väg. 

I morse, på morgon-TV berättades om en lansering av en ny sajt för livströtta människor. Jag blir glad över att den finns, att den startas, önskar att den funnits för 12 år sedan.
Då, på den tiden, knarkade jag tröst dag och natt på SPES.se, men jag minns att jag också var rädd för att de olyckliga chatt-rösterna i natten, på en sajt som denna skulle kunna ha omvänd effekt.
Inspirera. Smitta. Uppmuntra.
Jag vet inte om det är så.
Men kanske skulle det behövas en balanserande sajt: självlivsupplysningen.se

Gärna med en länk från SPES – som ju faktiskt betyder hopp.
Och till självmordsupplysningen, givetvis.