Utsikt från mitt fönster

Om man inte har någonting bättre för sig kan man skriva rapporter, i alla fall börja fundera över hur en sådan kan ställas upp.

RAPPORT

1. Inledning

1.1 Utveckling

1.1.1 Inveckling

1.1.2 Avveckling

2. Slutledning

Lägger pannan i djupa veck, försjunker i bildskärmen, fåglarna kvittrar, jag tittar upp och mina ögon möter, på sin väg ut över sjön, ett vänslande par.
Är de här nu igen, mumlar jag för mig själv.
Det unga paret var här i våras, tillbringade timmar på udden vid strandkanten, höll om varandra, de stod med ryggarna upp mot huset, han bakom henne.
I timmar stod de så.
Så rara.
Dag ut och dag in, det höll på i en vecka, kanske. Plötsligt försvann de, de kanske åkte på kärlekssemester, kärleken kanske tog slut.
Nu ser jag att de har kommit tillbaka, de har annekterat ett större område av gräsmattan. De rör sig hemtamt mellan sjöstugan och bryggan, mellan bryggan och udden, mellan udden och den andra bryggan.
De pussas, de kramas.
De är unga, de är söta, de är oförargliga.
De står vända upp mot huset.
De ser mig inte, inte ens när jag går ut och vattnar mina blommor på uteplatsen, de står nu fem meter från mig, nära soluret, de ser mig inte.
Jag får lust att ta ett foto av främlingarna på tomten, i sitt lyckorus har de nog missat alla skyltar om att det står PRIVAT på fem ställen. Att det står att man är välkommen att promenera förbi, på sin väg runt sjön, men att området faktiskt är privat.

Det har hänt att asfaltsläggare har gått vilse och hamnat här, trots att marknaden för asfaltsläggning här på gården inte är så stor. Det är ju inte precis ett område för den typen av material. När det har inträffat har vi gått ner och pratat med dem och berättat det och sagt att det heller inte är så lämpligt att ställa till med grillkalas precis vid Göstas kanot.
Det har hänt att hundägare har släppt sina jyckar lösa och inte plockat upp efter dem i påse vad de lämnat på marken. Sån’t är inte så trevligt.

Men det här, det är så rart.
Det skulle kunna bli en så romantisk bild av ynglingarna. Men jag kan inte falla för frestelsen och smygfotografera som en annan paparazzi, det kan jag ju inte göra, jag menar, man måste ju värna om individers integritet här i bloggvärlden.
Dock, så här genom syrenbuskens grenverk tror jag väl inte att någon känner igen dem.