En tur på landet

Moster M tog med mig på en tur långt ute i spenaten, bland hästar och hagar, mygg och bromsar, tistlar och fästingar, grodblad och gödselstackar.
Mysigt.

En sommar för många många år sedan skickade vi tjejerna på ett ridläger, vi behövde väl semester. De hade aldrig sett en häst tidigare, knappt jag heller.
Och ännu mindre hade jag en aning om vad detta skulle komma att föra med sig i form av många års ridhusskjutsar och stalltjänstkörningar.
Detta är en så bekant bild, en dotter, en häst.

Bilden förekommer i mina samlingar i tusentals exemplar, det är bara föremålen som växlar. 

Just den här heter Hippus, en mycket gammal farbror.
Jag vågade inte mata honom med morötter ur handen.
Inte hans kompis Olli heller, han är ungefär lika gammal och har så skröpliga tänder att man måste riva morötterna.
Moster M berättade att det blir hans sista sommar, Ollis.
Det lät sorgligt, de såg så söta ut, de gamla vännerna.

Där ute på landet fick jag en repetition om vad som skiljer ett fullblod från ett helblod, vad en skimmel är och varför Hippus måste ha strumpor om fötterna.
Jag fick höra ljudet av en hovkrats – det var länge sedan sist – och så fick jag hålla i sadeljorden när Moster M skulle svinga sig upp i sadeln.
Det vore kul att få upp dig i sadeln en dag, sa Moster M.
Då berättade jag att jag en gång har sett mig ner i en sadel.
Det var på en turistanläggning In The Very Wild West, där man promenerade på ramper och sedan klev man ner på de gamla öken som körts fram. En mulåsna tror jag det var.
Och så sa jag att det var Once In A Life Time, att hon nog inte kan räkna med att det sker igen.
Mitt nästa delmål – tillika slutmål – är våga ge Hippus morötter direkt ur näven nästa gång vi åker dit.
Fast det verkar himla härligt att kunna rida och ta hand om djuren, att vistas där ute i spenaten bland bålgetingar och bromsar.
Så kanske, en dag.