Midsommar

Det var en gång …. Det var nog 1997.
Lilla C, som då var runt tolv hade varit på läger på västkusten och skulle hämtas där, en nätt liten tur på femtio mil eller nåt.
Men vi drog iväg tvärs över landet, Moster M och jag, och landade snyggt och prydligt på parkeringen till lägret kl 1200 som lägercheferna hade bestämt.
Det var på midsommarafton.
Sen skulle vi vidare till Göteborg, till morfar, eller rättare sagt, vi skulle till hans lilla stuga strax utanför Borås. Men hinder uppstod, han bröt en arm eller fick tandvärk eller var det var.
Så där stod vi, på västkusten, en midsommarafton klockan 12 och hade ingenstans att ta vägen.
Det var bara barnen och jag, maken var på annat håll, jag minns inte detaljerna eller besluten kring det.
Men jag ville att barnen skulle få uppleva en midsommar i alla fall.
Vi började i Smögen.
Eller om det var Marstrand, eller Kungsbacka, det var på västkusten, klippor och skär, gulliga hus och öldrickande ungdom. Tolv mil kö till varje korvkiosk, tretton mil kö till varje glasskiosk, ölburkar på gatorna, byborna hade dragit ner gardinerna, havet glittrade men inte en midsommarstång i sikte.
Var är festen? Minns jag att jag tänkte, såg inga skyltar om majstänger där vi kunde dansa små grodorna.
Så vi reste vidare, hemåt, via Åmål om jag minns rätt.
Där stannade vi och badade, en öde sandstrand, Åmålborna var någon annanstans, på ställen som bara de kände till, på ställen som det kanske annonserats om i lokalpressen.
Flickorna blev hungriga, jag med. Alla affärer var stängda, allt var stängt, det fanns inte ens en pizzeria öppen.
Vi reste vidare.
Stannade till i Säffle. Tänkte att här kan man väl få en kopp kaffe i alla fall.
Det hade hunnit bli kväll. Flickorna var trötta, jag var trött. Jag sa till tjejerna att vi nog måste hitta ett hotell och sova över.
Vi hittade ett hotell och en jättetrevlig dam tog emot oss. Vi skrev in oss och fick en nyckel. Damen sa:
Ni är de enda gästerna här i natt. Restaurangen är stängd men ni kanske hittar något på stan. Här får ni en nyckel till entréedörren också, för jag går hem nu.
Damen gick hem, vi gick ut på stan.
Allt var stängt, inte ens en läskeblask eller kopp kaffe kunde vi få.
Tillbaka på hotellet tyckte tjejerna – och jag med – att det kändes lite obehagligt att vara helt ensamma.
Tillsammans beslöt vi oss för att resa vidare hemåt i natten.
Hoppet stod till en McDonalds i Karlstad för våra svultna magar.
Jag skrev en lapp som jag la på disken i receptionen och bifogade hemadressen ifall Damen ville efterdebitera mig.
Så låste vi efter oss, la nycklarna i ett brevinkast och for vidare genom midsommarsverige.
I Karlstad hittade vi en hamburgerrestaurang och den var öppen och den var full av folk.
Där inne trängdes turister från världens alla hörn, här talades italienska och tyska och bulgariska och japanska, danska och norska, spanska, engelska och holländska.
Det var en sylta, en sylta av det slag som folk vanligtvis samlas på, på vägen hem, folk som är i tjugo-trettioårsåldern och har festat en hel natt.

Här stektes hamburgare med ljusets hastighet, hamburgare med sallad och ananas – jag glömmer aldrig ananasen – det var här vi mötte alla andra utbölingar som inte heller de visste hur de skulle hitta till lokalbefolkningens lador och logdanser.
Vi åt tjejerna och jag, tre hamburgare var, minst, och vi bälgade i oss en hektoliter coca cola. Var.
Sen tankade jag och vi fortsatte hemåt.
Flickorna somnade och jag körde i sporrsträck och tänkte att det är ett underligt land vi lever i, här i midsommarsverige.

Långt senare, en krispigt rönnbärsklar septemberdag, damp det ner ett vykort i brevlådan.
Det var från Damen på hotellet i Säffle.
Hon skrev några rader om att hon förstod att vi valt att resa vidare men att vi var välkomna tillbaka vid ett annat tillfälle.
Det tillfället har ännu inte infunnit sig.

Moster M länkade ut en must-see på Facebook tidigare ikväll.
Hon är i Bergen, och tro det eller ej: Det är 25 grader varmt, strålande kvällssol, inte en droppe regn. Affärerna och restaurangerna och alla hak och hela stan håller nattöppet till klockan ett. Det sjuder av liv.
Jag undrar om inte en av arrangörerna till detta bergensiska evenemang kan vara en av dem som åt hamburgare med ananas i Karlstad en midsommarnatt för femton år sedan.

Glad midsommar!