Separationsångest

Min lilla bil, min ferrariröda Toyota har fått en ny parkeringsplats.
Den har flyttat från den ena sidan av parkeringen här på gården, till den andra.
En flytt om tre meter, kanske fyra.
Det är ett mirakel.
Den var trött och livlös, parkeringsbromsen kinkade, bromsbeläggen gnisslade, batteriet orkade inte längre.
Dess aorta, en rem av något slag, kamrem, fläktrem, generatorrem - vad vet jag? - hotade att spricka vilken sekund som helst.
Så kom herr N.
Öppnade motorhuven, ställde ett antal diagnoser, försvann iväg, kom tillbaka, lyfte upp bilen, bytte saker och ting, smorde in saker och ting, hällde i saker och ting.
Han sa, som trogen Toyotaägare, att vid 12-13 tusen mil, ja' då har man ju bara börjat köra in bilen.
Stoppade in huvudet under motorhuven igen och utverkade diverse magiska besvärjelser.
Jag grävde fram instruktionsboken och la den i handskfacket.
Den hör ju trots allt hemma där, inte i min uranogrå Passat, där den av oklar anledning tillbringat mången månader.
Rotade fram hatthyllan, eller vad det heter, ur källarförrådet och satte fast den på sin plats.
Tömde Toyotan.
Under förarsätet hittade jag ett schatull med tolv silverskedar.
Pappas.
Som jag har letat och undrat, jag visste ju att jag plockat med mig det från Göteborg, när han själv inte kunde ta hand om det längre, för att han flyttat in till evigheten.

Min lilla bil, min ferrrariröda Toyota, är i skrivande stund min i ytterligare tio minuter.
Sen flyttar den fyra meter upp här i huset, inte längre än så.
Dottern till herr N tar över bilen, vi är i samma ålder, vi tycks ha samma kunskaper om bilar, samma okunskaper.
Jag är mest orolig för att det ligger ett par fastklibbade döda sega råttor i det där utrymmet man ställer dricka i.
Och en massa grus under gummimattan.

Att min lokala hovleverantör av däckförvaring under morgondagen kommer att hitta bilens sommardäck i någon av sina containers - det tar jag för givet.
Han lät lite nervös när jag trippade in där i dag och gjorde anspråk på däcken, de har varit i hans förvaring sedan anno ... sedan ett tag tillbaka.
Men han har lovat att lösa problemet.

Om sju minuter, fyra minuter,  tre minuter, två minuter, om blott en minut, är min lilla ferrariröda Toyota inte längre min.
Far väl, min vän, far nu väl på alla allfarvägar och på alla andra vägar och stigar också.
Tack för alla goda år, för gott samarbete, för alla våra 13 tusen mil tillsammans, eller hur många det nu blev.
Vi ses snart igen, i morgon bitti, där ute på parkeringsplatsen.