Skulle bjuda oss utarbetade och hungriga vargar på en lite supé.
Tänkte mig en variant på saltimbocca à la romana.
Har en stor kruka salvia i köksfönstret, den trivs och frodas, stångas om utrymmet tillsammans med en spretig rosmarin, en tanig timjan och en rätt välmående basilika.
Det finns väl ett par tre miljarder recept på saltimbocca i omlopp, de flesta med kalvfilé som huvudingrediens, lite lufttorkad skinka, en näve salvia, marsalavin.
Nu råkade jag ha en skinka liggande i kylen sen i påskas – bäst före 31 maj.
Jag tar den, tänkte jag.
Och så var det såsen.
Grädden jag köpt med mig på väg hem från jobbet visade sig vara öppnad.
Och redan nallad på.
Inte så trevligt.
Tog lite crème fraiche istället, rundade av den med en skvätt matlagningsgrädde, stänkte över lite marsalavin.
Rörde och reducerade. Duttade och dattade. Kryddade upp. Kryddade ner. Kryddade om. Doftade, smakade, smackade.
Det blev en dödlig häxbrygd, illa nog för att utrota ett helt middagssällskap.
Så den åkte rätt ut i vasken.
Fick lyfta luren och säga:
”Ta med lite grädde”
Började nu fundera strikt LCHF.
Lyfte därför luren igen och gav kontraorder:
”Ta med mycket grädde.”
Jag fick en liter.
Öppnade nu en ny avdelning i mitt alkemiska laboratorium.
Tog fram en större gryta, en tioliters.
Kavlade upp koftärmarna.
Började hälla i - lika delar grädde, smör, marsalavin och en tekopp till bredden full av nyklippta salviablad.
Tog av mig koftan.
Hällde på mera grädde, smör och marsalavin.
Resten av salvian.
Nu började goda dofter sprida sig.
Griljerade skinkan, med salvia.
Lämnade LCHF-tänket, kokade upp några potatisar, tänkte mig en mjuk och len potatismousseline.
Men det stannade vid en tanke.
Gjorde en drink; ett glas rosévin med en jordgubbe i.
Hälsade välkommen till min salviagratinerade Kristi Himmelfärdsskinka med salviagräddsås och några kokta potatisar.
Anrättningen smakade bra – inte så där himla himmelskt att det hoppade i munnen som under en riktig saltimbocca, men bra.
Vid kaffet upptäckte jag att jag glömt efterrätten.
Igen.
Som alltid.
Efteråt, när jag slamrade runt i köket upptäckte jag att det fanns ett halvt paket glass i frysen.
Jag undrar hur den hamnat där.
Misstänker lilla C.
Det är inte alla middagsgäster som vågar ta med sig egen efterrätt.
Trots att alla vet att jag alltid glömmer den.
Tänkte mig en variant på saltimbocca à la romana.
Har en stor kruka salvia i köksfönstret, den trivs och frodas, stångas om utrymmet tillsammans med en spretig rosmarin, en tanig timjan och en rätt välmående basilika.
Det finns väl ett par tre miljarder recept på saltimbocca i omlopp, de flesta med kalvfilé som huvudingrediens, lite lufttorkad skinka, en näve salvia, marsalavin.
Nu råkade jag ha en skinka liggande i kylen sen i påskas – bäst före 31 maj.
Jag tar den, tänkte jag.
Och så var det såsen.
Grädden jag köpt med mig på väg hem från jobbet visade sig vara öppnad.
Och redan nallad på.
Inte så trevligt.
Tog lite crème fraiche istället, rundade av den med en skvätt matlagningsgrädde, stänkte över lite marsalavin.
Rörde och reducerade. Duttade och dattade. Kryddade upp. Kryddade ner. Kryddade om. Doftade, smakade, smackade.
Det blev en dödlig häxbrygd, illa nog för att utrota ett helt middagssällskap.
Så den åkte rätt ut i vasken.
Fick lyfta luren och säga:
”Ta med lite grädde”
Började nu fundera strikt LCHF.
Lyfte därför luren igen och gav kontraorder:
”Ta med mycket grädde.”
Jag fick en liter.
Öppnade nu en ny avdelning i mitt alkemiska laboratorium.
Tog fram en större gryta, en tioliters.
Kavlade upp koftärmarna.
Började hälla i - lika delar grädde, smör, marsalavin och en tekopp till bredden full av nyklippta salviablad.
Tog av mig koftan.
Hällde på mera grädde, smör och marsalavin.
Resten av salvian.
Nu började goda dofter sprida sig.
Griljerade skinkan, med salvia.
Lämnade LCHF-tänket, kokade upp några potatisar, tänkte mig en mjuk och len potatismousseline.
Men det stannade vid en tanke.
Gjorde en drink; ett glas rosévin med en jordgubbe i.
Hälsade välkommen till min salviagratinerade Kristi Himmelfärdsskinka med salviagräddsås och några kokta potatisar.
Anrättningen smakade bra – inte så där himla himmelskt att det hoppade i munnen som under en riktig saltimbocca, men bra.
Vid kaffet upptäckte jag att jag glömt efterrätten.
Igen.
Som alltid.
Efteråt, när jag slamrade runt i köket upptäckte jag att det fanns ett halvt paket glass i frysen.
Jag undrar hur den hamnat där.
Misstänker lilla C.
Det är inte alla middagsgäster som vågar ta med sig egen efterrätt.
Trots att alla vet att jag alltid glömmer den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar