I stället för

Jag bara förbereder mig.
Eller rättare sagt: Jag flyr.

Ägnar mig åt kvalificerad smitning från plikter och powerpointproduktion, raketer och stegar. Pratar i telefonen, berättar att jag strötittat på TV och hört livgardet spela Euphoria på Hötorget, sett ett jublande folkhav.



och lyssnat till en soft och slow version av vinnarlåten i Baku, I liked.
Hon har vunnit allas hjärtan, Laureen, mitt också.

Gillar klädstilen, skira lager av tyg på tyg som fladdrar i vinden.
Påminner mig om ett par svepande byxkjolar från Christine Laure som hänger i garderoben, de har inte längre samma storlek som jag.
Om jag börjar äta moules frites utan frites, kanske vi snart kommer överens, byxkjolarna och jag.

Kom att tänka på vad jag hade tänkt klottra lite om, det var för en vecka sen eller två, när jag läste en kort notis i DN, knappt märkbar.
Det var att Carlos Fuentes, en av de där ”stora” där borta i Latinamerikat lämnat det jordiska. Han var vän, och bitvis även ovän, med sin kollega skriftställaren Octavio Paz.
Carlos Fuentes skrev långa tjocka romaner.
Octavio Paz skrev aldrig en roman, inte ens novell, men det var han som knep nobelpriset.
Carlos Fuentes var på kulturhuset för många år sen, på internationella författarscenen eller vad det heter. Sent 90-tal?
Jag tog mig dit, jag minns inte vilken bok han var här för att promota.
Jag minns en estradör, en intressant berättare.
Och han pratade om Harry Potters betydelse för barn och ungdomars läsning.
Han hade nyligen varit i New York, en ny bok om Harry Potter var på väg ut på marknaden och köerna ringlade sig kilometerlånga av ungdomar som ville köpa den nya boken.

I min egen, om än lite äldre ungdom, läste jag Carlos Fuentes roman La Region Mas Transparente – Där luften är som klarast.



Jag läste boken i Monterrey, den stad som på senare tid blivit omskriven för att man hittar så många nyhuggna huvuden längs motorvägarna upp mot gränsen till USA.
Boken utspelar sig dock i Mexico City, runt 1950.
Först läste jag boken, sen mötte jag staden.
Verkligheten var inte alls olik boken, som jag läste, ser jag nu – för trettio år sedan.



Att det var för trettio år sedan betyder ingenting annat än att det var för trettio år sedan.
Det påmindes jag om när jag strax därpå – som nybliven frekvent TV-strö-tittare – fastnade framför ett program om veteraner inom friidrott, ett gäng pigga 80+, 90+ och till och med 100+ som förberedde sig för VM i Lahti. De fick visserligen sitta med förstoringsglas när de skulle fylla i sina anmälningsblanketter, men det hindrade dem inte från att ta flyget från Italien, Österrike, Sverige och Tyskland och ställa upp i höjdhopp, diskus och hinderlöpning.
Nå, det var gamla proffs.
Befriande befriade från de åldersnojor jag drabbas av ibland. Men det är väl ett tecken på min eviga ungdom, resonerar jag.
En av diskuskastarna, en 95-åring från Bolzano, hade varit med redan i OS 1936.
Det var fantastiskt att se henne, lång, slank, smärt och smidig som en panter, parant med läppstift och kajal, när hon  delade en wrap med en jämnårig väninna i en paus. De fnittrade och skojade som elvaåringar. Knuffandes och viskandes hemlisar till varandra.
Underbart!
En av 87-åringarna, det var österrikaren om jag minns rätt, blev inte riktigt nöjd med sitt reslutat. Han begrundade sin placering, funderade över vad han gjort och sa till filmkameran: ” Det blir bättre nästa år.”

Vilket för mina tankar vidare till konstnärinnan Eddie Figge som vid 99 års ålder, och till följd av en stor utställning på Liljevalchs över hennes livsverk, vars uppmärksamhet  hon gladde sig över,  sa: ” Det ger nya ideer om hur jag kan gå vidare. All konst är fråga om utveckling".

Nu har även jag några idéer om hur jag kan gå vidare med mina raketer och stegar.
Och ett par länkar till Carlos Fuentes och hans livsgärning i Man of Letters  från New York Times och i Pour saluer Carlos Fuentes från Le Monde.