Euforiskt

Om jag bortser från att det tog en halvtimme att snoka rätt på den senaste drivrutinen - via supporten hos min bredbandsleverantör - så tog det sammanlagt fem minuter att slita upp den nya datorn ur sitt emballage, traska igenom installationsprocedurerna och få ut den på nätet.
Jag är helt imponerad.
Aldrig mer PC, får jag lust att säga, det låter förmätet, det är förmätet, men det är så jag känner.
Fast det sker inte ostraffat.

Min reguljära jobb-PC  är en Dell, vi trivs ganska bra ihop och har kamperat ihop rätt länge.
Det är en personlighet, kräver ofta ett separat tangentbord för att fungera.
"Men se till att beställa en ny - eller ska jag göra det åt dig?" - brukar bossen min brumma.
Manana, brukar jag svara.
Dell är ju trots allt en vän och sådana skickar man inte till ättestupan hur som helst.
Den startade som vanligt i morse, tog mig ut i världen och ut på nätet, som vanligt.
Det vara bara det att den hade tappat alla dokument jag tvärs emot alla rules&regulations lagt ner på hårddisken.
Min tjusiga bildbakgrund - borta.
Alla skrivarinställningar - också borta.
Ett uttryck för ren och skär svartsjuka, det är jag säker på.
Fick klappa och prata snällt med Dell, starta om, först efter ett par försök fick jag tillbaka dokumenten, och den tjusiga bildbakgrunden.

Lämnade min trogna vapendragare på det tillfälliga skrivbordet i den tillfälliga lokalen där vi driver det tillfälliga projektet och kom hem.
Bara för att upptäcka att jag glömt mobiltelefonen på jobbet, i just den där tillfälliga lokalen som mitt passerkort inte ger mig tillstånd att träda in i utan ledsagare.

Att förälska sig i en Mac gör man uppenbarligen inte ostraffat.
Men det var ett opraktiskt tillfälle.
Morsan ringde på eftermiddagen och sa att hon tagit sig tillbaka till Babels Hus.
Varför det? frågade jag, dummare fråga kunde jag nog inte ha ställt.
Håll hårt i plånboken sa jag, och det var väl också ganska dumt sagt.
Det enda vettiga jag sa var att jag skulle ringa i kväll.