En vandringssägen

Var på middag i går och fick mig en maffig historia till livs.
Den var så maffig att jag fick lust att blogga ut den direkt.
Men, vad som berättas över ett middagsbord stannar där, tänkte jag.
Diskretion en hederssak.

Eller kanske inte?
Det var historien om berättarens arbetskamrat, en kvinna, som efter lite trassel hemmavid beslöt sig för ett par veckors välbehövlig semester i Florida, det var rätt nyligen, det var i februari 2011.
Kvinnans yngre, och lite mer beresta dotter hade varnat sin mamma för den tilltagande kriminaliteten i de där trakterna.
Det var inte krokodiler man skulle se upp med, utan potentiella väskryckare och rånare.
Kvinnan reste iväg, tog in på ett bättre hotell, tillbringade en stor del av tiden där, gick inte ensam ut om kvällarna.
Åt sina middagar i hotellrestaurengen.
Vid ett tillfälle, när hon var på väg ner dit, från 17:e våningen, klev två män in i hissen. Två rejält högresta män, en lite kortare, tre mörkhyade män, i mörka kostymer.
Förmodligen hade de solglasögon på sig också, det förtäljer inte historien.
En av dem sa:
Down!
Kvinnan blev så rädd att hon omedelbart kastade sig ner på hissgolvet och sköt över sin handväska till dem med ena foten.
Den kortvuxne mannen tog tag i henne, reste henne upp.
Kvinnan ställde sig mot hissväggen, med händerna uppåt.
Den kortvuxne mannen hängde hennes handväska på ena handen.
Sen klev de tre männen ut ur hissen.
Kvinnan åkte ner och tänkte att hon mött sina egna fördomar.
Skämdes lite.
Några dagar senare blev det dags för henne att checka ut och betala alla middagar och all konsumtion på hotellet, allt det hon låtit sätta upp på rummet under sin vistelse.
I receptionen fick hon veta att hennes nota redan var betald, den hade blivit "taken care of".
Och tillsammans med den betalda hotellnotan fick hon ett följebrev från sin välgörare.
Det började så här:
" You made my day"
Och så följde några förklarande rader varefter brevet avslutades med:
Bästa hälsningar, Eddie Murphy.

***

En god historia?
Jag vet inte.
Under tiden jag lyssnade kom jag att tänka på det brutala mord som inträffade för litet sedan, det var väl just i Florida, det där förövaren trott sig vara hotad, dragit sitt hemmavapen och dödsskjutit en oskyldig skolpojke.
Efter middagen, när jag kommit hem, kunde jag inte låta bli att googla lite - var det inte en skröna jag lyssnat till?
Historien var ju liksom lite för bra för att vara sann.
Och förmodligen var den det. 
Det verkar som om jag avlyssnat en vandringssägen som funnits i omlopp under minst femton år och i ett otal varianter, ibland med Lionel Richie, ibland med Eddie Murphy, ibland i Florida, ibland i Las Vegas.

Det var ju bara det att jag hörde historien berättas av en som hade hört den av just den personen som hade upplevt det, varit med om den.
"Det är just så vandringssägner uppstår" sa Bengt af Klintberg i en förklaring till någon av utgåvorna jag hittade på nätet igår (men som jag inte hittar just nu).

Här är en annan av varianterna på vad jag nu förstår är en välkänd historia av: The Elevator Story
Och här är ytterligare en annan.
Det finns hur många som helst .....