Jag vet inte var jag ska börja, ska jag börja på banken kanske?
Jag lämnade in en fullmakt där idag.
Strax därpå stod det klart att någon använt morsans försvunna bankkort som låg i den försvunna plånboken.
Satt sprätt på rubbet, gjort en massa kortköp, sisådär en tjugofem trettio stycken.
Inga dåliga summor, nog för att täcka en resa till Söderhavet med en vecka på lyxhotel för två. Väskor, skor, kläder, datorutrustning, designmöbler, vad vet jag?
Och dessutom tagit ut i kontanter vad som kunde tas ut i en bankomat.
"Koden måste ha legat i plånboken", sa banken.
"Det har jag svårt att tro, sa jag. Det här är en dam som har ordning och reda."
Vi ringde morsan och hon sa: Koden låg inte i plånboken. Naturligtvis inte. Absolut inte.
Och så angav hon en exakt position där den ligger, inlåst i hennes lägenhet.
Sen fick morsan veta av banken att bovarna inte hade länsat kortet helt och fullt ut.
Det fanns fortfarande 241 kronor och 15 öre kvar att disponera.
Det var ju snällt.
Jag gick ut med en binge papper att fylla i, i reklamationssyfte.
*
Jag kastade mig upp för de fem trapporna i höghuset, nej det gjorde jag inte, jag ska inte överdriva.
Jag tog hissen, klev in i lägenheten, ringde blixtsnabbt efter en låssmed.
Och till transportstyrelsen för att anmäla att ett körkort försvunnit.
Morsans enda leg, sen passet gick ut för ett tag sen.
"Jag kommer inte att resa mer, jag behöver inget nytt pass" minns jag att hon sa.
Sen letade jag efter koden på det angivna stället.
Ingen kod.
Men väl andra koder.
Detta var uppenbarligen platsen för förvaring av koder, på byrån i hallen, till höger, bakom parfymflaskorna.
Här började mina deckarinstinkter verka.
Kan bovarna ha varit inne i lägenheten?
Var det därför det var så vansinnigt rörigt när jag kom in i lägenheten för att hämta posten i lördags?
Och inte för att morsan gått en boxningsmatch med ambulanspersonalen som jag hade trott?
Var det därför alla papper hon alltid har på byrån nu låg i en enda röra?
För att någon letat efter någonting, något som en bankkortskod?
Därefter såg jag en svart tom plånbok på damsekretären.
Den hade jag inte sett förut, i alla fall inte lagt märke till.
Morsans?
Jag ringde henne.
Beskrev fyndet och hon bekräftade att det lät som om jag beskrev hennes plånbok.
Alltså.
Någon stjäl plånbok och nycklar, tar reda på hennes hemadress, åker dit, hämtar koden, lämnar plånboken och länsar kontot.
Vid det här laget låste jag om mig, inifrån.
I väntan på låssmeden kammade jag igenom alla pappershögar ett par gånger till.
Ingen bankkortskod.
Då ringde jag till polisen och bad att få lämna en anmälan.
Jag berättade allt.
Nej, jag hade inte varit inne i lägenheten förrän i lördags.
Ja, hon är inlagd sen förra söndagen.
Nej, hon vet inte när det kan ha hänt.
Någon gång mellan den 15 och 20 april.
Alla tjuvens transaktioner är från den 20 april.
Ja, vi upptäckte förlusten i lördags. Den 21 april. Spärrade kortet direkt.
Nej, jag kunde inte sa att något annat var stulet. Den lilla smyckessamlingen i det och det skåpet, den fanns kvar, såvitt jag kunde se, helt orörd.
Men det hade varit ovanligt rörigt i hallen, berättade jag, att jag antagit att det hade blivit stökigt när de skulle baxa ut henne till den väntande ambulansen. Å andra sidan har detta hänt förr, och då har det aldrig sett ut på det här viset efteråt. Men man vet ju inte.
Och så vidare.
Det var en väldigt trevlig poliskonstapel och hon frågade om jag trodde att morsan ville ha hjälp av brottsofferjouren.
Jag tror hon sa så.
Men då kunde jag berätta att morsan redan pratat med sjukvårdspersonalen och bett om att få prata med en kurator, hon blev så chockad när hon fått veta att kontot var länsat, och mig kunde hon ju inte prata med, jag väntade på låssmeden.
Jag väntade, jag ringde hemtjänst, jag avbeställde tidningen till mitten av nästa vecka, där var det 17 före i kö.
Under tiden tittade jag lite i den översta byrålådan.
Ifall jag skulle hitta en kod där. Kanske.
Ingenting, bara några kammar och lite brev och julkort.
Låssmeden kom, det var fixat på ett kick.
Han frågade om morsans efternamn, det är lite ovanligt, han undrade om vi var släkt med den och den.
Nej, sa jag, men han och jag gick i samma klass. Och vi är inte släkt, det konstaterade vi redan i småskolan.
Jag hade honom som musiklärare, sa låssmeden.
Så han blev musiklärare sen, sa jag, det förvånar mig inte. Men vi har nog inte setts sen vi gick i sexan.
Med nytt lås och tre nycklar ringde jag på hos grannen, mammas förtrogna, och gav henne en av dem.
Och åkte till sjukhuset.
Är det här din plånbok, sa jag och visade upp mitt fynd från damsekretären.
Det var det inte.
Det var den gamla plånboken.
Shit sa jag, då får jag ringa polisen och korrigera min anmälan.
Ja, det måste du svarade hon.
Men koden hittade jag inte, sa jag och beskrev min husrannsakan.
Den ligger där, den ska ligga där, svarade hon.
Det gör den inte, sa jag. Du har en kod till apoteket och till den andra banken där, men inte till ditt bankkort på din huvudbank.
Mysteriet med den försvunna koden kvarstår.
Frågan om röran i hallen kvarstår också, morsan vet inte om hon eller någon annan vräkt omkull pappershögarna på byrån på väg ut mot trappuppgången och den väntande ambulansen.
Ännu mer svårt är det förstås att svara på om rullatorn stod just där eller där, eller varför det låg kläder på golvet, varför en fotölj flyttats ur sitt läge och hörnskåpet i vardagsrummet stod öppet.
Blotta misstanken om att någon varit inne i lägenheten är naturligvis väldigt obehaglig.
Jag skickades ut för att hämta en kopp stärkande kaffe.
Vi fortsatte prata.
Nu framkom nya fakta i målet.
När hon kom till den här avdelningen, vilken dag det nu var, efter att först ha varit på en annan avdelning och dessförinnan på akuten, så hade det dykt upp en karl. En hantverkare. Han hade bett om att få gå in i hennes skåp, för att han skulle mäta utrymmet i garderoben. Hon hade nickat, nyckeln låg på bordet.
Mäta utrymmet i garderoben - men hör du var du säger? nästan vrålade jag. Det måste du anmäla till personalen. Finns det loggat som ett underhållsarbete i sjukhusets system eller var det en falsk hantverkare?
Jag har sagt till, men jag har inte fått någon respons. Jag kan ju inte prata, jag kan ju bara väsa.
Jo. Så är det.
Så jag ryckte tag i en människa där på avdelningen, och berättade, med min höga och klara stämma. Fick omedelbar respons. Han såg djupt bekymrad ut.
Fick ett telefonnummer till klinikchefen att ringa imorgon bitti.
Drack ur kaffet och sa till morsan att nu är jag helt slut, nu åker jag hem.
Ja, gör det, svarade hon. Men en sak först: Såg du om mina guldhalsband låg där i den översta byrålådan i hallen?
Nej sa jag, det har jag inte sett. Låg de lösa? Jag såg bara kammar och lite krafs.
Nej, de ligger i en rött smyckesskrin.
Jag kollar i morgon, nu åker jag inte tillbaka en gång till.
Så pallrade jag mig iväg mot bilen, den var kvar, guschelov.
Körde hem och här är jag nu och har tagit stöd av mina vänkuratorer i den närmaste kretsen.
En av dessa de mina berättade om ett inlägg i METRO idag om just sjukhusstölder.
Läs det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar