En solig kväll i april

Igår kom jag mig för att läsa Sofi Oksanens Utrensning. Blev djupt berörd, och påmind om hur lite jag vet om våra närmaste grannar i öster. Jag blev också djupt imponerad över det goda romanbygget som sådant. Så jag sällar mig till den jublande beundrarskara som när boken kom ut hyllade detta mästerverke till de högsta av skyar, där den rätteligen hör hemma.

Idag besökte jag en äldre klassiker, IRL, så satt säga.
Babels Hus, romanen som PC Jersild skrev för en trettio år sedan eller nåt.
Runt om det gamla bygget pågår renoveringar av något slag, marken ligger blottad med slangar och rör, parkeringshuset är flyttat.
Ett nytt köpcentrum har vuxit upp mittemot, nya bostadshus, alla i färglada färger, som i protest mot den babliska sjuttiotalsbetongen.
Inuti kunde jag inte märka några större förändringar.
Jag gick förbi entrén, tog till vänster, åkte upp några våningar.
Klev in på en avdelning, letade mig fram till den angivna salen och sa hej, här är jag.
Stannade en kvart, kanske tjugo minuter.
Du behöver inte stanna, sa hon. Det är ju inte så dramatiskt.
Jag har varit med om värre, svarade jag.
Och skulle det bli värre så är det ju ingen mening med att du är här i alla fall, sa hon.
Det här ser jag som en rent rutinuppdrag, svarade jag.
Vi skrattade.
Och kollade att hennes mobil fungerar så att hon kan meddela sig.
Åkte hem och såg sjön ligga spegelblank, solen speglade sig i vattnet.
Öppnade dörren, nystädat. Dofter av såpa och ajax.
Chiliplantorna växer och frodas i sitt västerfönster, jag tror på en god skörd till hösten.
Sjönk ner, överlycklig över att bara vara, att vara hemma, en solig måndagkväll i april.

Om jag vinner 90 miljoner eller nåt på Lotto ska jag köpa mig ett slott någonstans och göra om det till en vårdinrättning av något slag, där de behövande kan få njuta av grönska och sjöutsikt, vackra solnedgångar och fågelsång, i stället för patinerade sjuttiotalskolosser i betong och röda galonfotäljer.