Ho paura di avere mal di mare

Tror man säger så, på ett ungefär, om man vill uttrycka rädsla för att bli sjösjuk på italienska.
När jag var åtta gjorde vi en resa till Italien, familjens första.
Brorsan och jag låg i baksätet på Volvon, jag läste 100 Lektioner i Italienska, ho paura di avere mal di mare.
Det hade jag ingen användning av, jag var rädd för de svindlande höjderna i Schweiz, för serpentinvägarna.
När vi nått havet skaffade jag mig lekkamrater på stranden, jag lärde mig en hel del ord och uttryck, så där som barn gör.
Sen gjorde vi flera resor till Italien och när jag var tretton ville jag läsa italienska som B-språk (heter det så fortfarande?)
Det gick inte. Det alterntivet fanns inte.
Jag valde franska, det var så nära jag kunde komma.
När jag skulle välja C-språk (heter det så fortfarande?) ville jag läsa italienska.
Det gick inte. Det alternativet fanns inte.
Så jag valde spanska, det var så nära jag kunde komma.
På det följde portugisiska, inte som D-språk, utan för att jag trettio år senare inte ville prata "portunhol" med kompisarna i Brasilien.
Mitt favoritspråk italienska blev mitt E-språk, det fick bara 10 poäng på högskolan.
Fast som A-språk räknar jag latinet, 7 timmar i veckan på gymnasiet.

*
Minns när jag läste min första roman på franska : Drôle d'Amerique. Jag läste den i kön till polisprefekturen på Île de la Cité, i väntan på uppehållstillstånd, det var 1976, det var före EU, en omtumlande köupplevelse i sig, men också att jag förstod vad jag läste. Har förstås glömt vad boken handlade om, men jag känner igen omslaget nu när jag såg den på Amazon.

På spanska  - det var någonting av Mario Benedetti. Kan det ha varit La Tregua? Den finns på svenska - Nådatiden. Men jag tror det var Primavera Con Una Esquina Rota. Vår med ett trasigt hörn. Den finns inte på svenska, vad jag vet. Utan Mario Benedetti vete fasicken om jag hade fått ett så stort intresse för latinamerikansk litteratur. Juan Rulfo och alla de andra kom senare. Benedetti var min dörröppnare och tar fortfarande upp en hyllmeter i mina samlingar.



På portugisiska - A casa do poeta trágico av Carlos Heitor Cony . Både titeln och omslaget tilltalade mig, hade den som sällskapsbok på en flygning från São Paulo, det var den 30 mars 1998, ser jag att jag skrivit i boken. Time flies.



Och nu, efter alla dessa år, min första på italienska : Requiem av Antonio Tabucchi. Det är ett långsamt sällskap, en böljande sugande läsning jag dras in i, dras med i. Började i somras, stannade upp. Började om nyss när jag läste hos FransyskanH att Tabucchi avvlidit.



Stannar upp ibland och undrar om jag förstår. Backar några sidor, jo jag har nog förstått, det är ser så vackert ut, språket, när det breder ut sig över boksidorna. Jag njuter några meningar i taget, smakar på orden, det är så likt spanska, så likt portugisiska, så välbekant, men bitvis alldeles främmande. Latinet hjälper till, det ligger och tickar i bakhuvudet som ett operativsystem, italienskan som en app jag laddat ner.
Kanske missförstår jag en del, men det gör inget, det är fullt njutbart som det är.

Jag får erkänna att den enda bok jag läst i originalspråk på norska är den här: 


Misstänker att jag får anledning till omläsning inom kort. Fröken Milla kommer på besök på lördag och stannar en vecka. Vi ska pynta rosenbuskarna med påskfjädrar och koka ägg, klä ut oss till påskhäxor och gå på tiggarstråt. Enligt pålitliga källor kommer hon att ta sin mor med sig och ryktet gör gällande att denna är en mye sleten ung mor som behöver en vecka på pensionat med helpension och full service. Så jag laddar med damtidningar, glass och godis. Och lite stärkande oxsvansbuljong.
Lite sent påtänkt kanske, men det vore inte så dumt att ta med Lilla C och Fröken Milla på några dagar till ett varmare land.
Till Italien.