Det gick så där.
Det går fortfarande så där.
Imorse höll det på att på att gå riktigt illa, jag balanserade med armar utåt sträck - sen klev jag av gångbanan och trampade vidare i gammal snö.
För några år sedan mötte jag en man från Brasilien.
Eller säg så här, för att undvika missförstånd och svartsjuka fruar:
För några år sedan presenterades jag för en brasiliansk kollega som var i Sverige för första gången.
Jag frågade om hans inttryck av vårt fjällhöga nord.
Han svarade att det finns många vackra kvinnor här, men att de vackraste kvinnorna finns på Kuba.
Jag undrar vad hans fru tyckte om det.
Han sa att han tyckte det var synd att vi svenska kvinnor inte utnyttjade våra möjligheter lite bättre.
Varför vi inte skred fram på högklackat, vickande på det som vickas kan.
Varför vi alltid hade så bråttom, varför vi forsade fram på foträta skor.
Jag minns ínte vid vilket årstid vi träffades, den brasilianske kollegan och jag, det måtte ha varit i dessa tider, under lårhalsbrottens förrädiska isårstid.
Just idag är jag tacksam att jag klarat en dag till med armar och ben i behåll.
Jag ser fram emot - utan att på något vis se fram emot det - att ta kloka beslut och skaffa mig ett par broddar.
På nyheterna berättas just nu om 42 inrapporterade trafikolyckor idag, bara i Stockholmsregionen.
Är innerligt tacksam över att ha landat oskadd i TV-soffan.
Och nästan skäms, riktigt skäms över mitt lyxisgnäll när en man från Mellanöstern just nu kliver fram i TV-rutan och berättar om sitt enträgna fredsarbete och om sin förlust av tre döttrar till följd av våldet i den oroliga regionen.
Hur klarar man det? Hur går man vidare?
Han gör det, han är en eldsjäl.
Jag är en issjäl.
Jag är en issjäl iklädd imaginära isbroddar.
I sådana här ögonblick drabbas jag av bloggkris, funderar över effekterna på klimatet som mitt ohämmade klottrande här leder till.
Varför jag inte gör någonting åt världssvälten.
Börja skärskåda mina TV-vanor, mina konsumtionsvanor.
Mina matvanor, alla mina vanor.
Ovanorna.
Så tar Jethro Tull plats i TV-rutan, Ian Anderson.
Nostalgikick.
Klick - tillbaka till tonårsåren när jag fortfarande trodde det var en quick fix att greja svälten i Biafra.
Om bara den rätta viljan funnes.
Jethro Tull spelade förband till Jimi Hendrix säger reporten på TV.
Nostalgikick.
Klick - tillbaka till 1969.
Jethro Tull - nostalgikicken ger mig Whiskey In The Jar i huvudet.
Men det var ju Thin Lizzy - inte Jethro Tull - ser jag jag när jag nostalgiklickar mig fram på Youtube.
En kruka whiskey - eller en kruka koriander - som de just nu säger i matprogrammet.
Funnes det en "gilla-knapp" skulle jag tryckt på den för samtliga dina senaste inlägg. Har genom mina år där flertalet europeiska kollegor träffat mina svenska kollegor (som givetvis även de är europeiska så ordvalet är olyckligt, dock begripligt) som delat din brasilianske mans fundering. Variant: "Svenska barn är alla så vackra. Vad händer med er sen...?".
SvaraRaderaJättetack för din positiva feed-back! :)
SvaraRaderaFick genast inspiration att berätta allt som den Brasse-mannen sa i ett kommande inlägg ... Och kom att tänka på några händelser/repliker ur mitt nu sekelgamla mexikanska ungdomsliv, där mamman (Sic!) i en familj jag bodde hos får den här Brasse-mannen att framstå som iltrafeminist. Sorgligt att vi ännu har denna förlegade syn inom vårt eget närområde; Europa. Men, som jag påmindes om under mitt besök i Schweiz alldeles nyligen: Att kvinnors rösträtt där fortfarande av många uppfattas som politiskt korrekt påfund, ett politiskt korrekt nödvändigt ont. Men de har ju tjusiga minkpälsar att skrida omkring i. Det vet att föra sig .... Grrrr!
Fast... den absoluta kombinationen måste väl vara om inte så minkpäls så ordnad, eller låt oss säga lite tillpiffad OCH rösträtt (!). (Jag minns min gamla mormor som menade på att det var att visa respekt för dem man träffade att i vart fall gjort sitt bästa med sig själv, och med det sympatitycker jag lite med både henne och din brasse...). Hm.
SvaraRaderaAbsolut! Håller verkligen med ! Det är när det slår över åt den ena eller det andra hållet, som det blir tokigt. När feminismen blir rabiat, när unga tonåringar skulpterar om sig under kniven...och just i Brasilien lär det vara väldigt vanligt förekommande ... sådana saker, ytterligheterna.
SvaraRaderaTycker det var kloka ord av din mormor!
Så jag gläds åt min rösträtt, att vi har en fungerande demokrati och att jag just kommit hem från en pedikyr. Och fortsätter att drömma om en minkpäls, fast jag har lovat mina döttrar: Inte före 65 - för att man ser så mycket äldre ut i päls. Beror ju på hur den är skuren förstås...och egentligen är jag också avundsjuk på de eleganta schweiziskorna jag såg. :)