Om poeten själv får snöa

Ibland återvänder jag till de gamla poeterna.
Som idag.
Stod och famlade i bokhyllan, vilken röra.
Blundade och la fingret på en bokrygg.
Homero Aridjis diktsamling "Brev från Mexiko" i översättning av Lasse Söderberg.
Yes!
Jag minns hur jag räddade den från att hamna i en container när vi tömde radhuset i Tullinge.
Gulliga Tullinge, idag på allas läppar och löpsedlar, för det där rysliga dubbelmordet förra veckan.
Det är deckarfri helg, det inträffar så många andra rysligheter hela tiden, Melodifestivalen inte minst, och i Malmö har en kvinna brutalt bragts om livet.
Undrar hur det var när Homero Aridjis var i Malmö, han har skrivit lite om det i sina Brev från Mexiko, i dikten Vinter i Malmö:

Frysa ner ljuset
för att vakna en morgon
tusen år senare

Frysa ner ögonen som ser ljuset
för att drömma tusen år senare
i dess oåterkalleliga nu.

Frysa ner nuet,
frysa ner ljuset,
frysa ner ögonen som ser ljuset.

Homero Aridjis är inte så gammal som jag minns honom från min radhusläsning i Tullinge, han är född 1940. När jag googlade honom såg jag en artikel i The Guardian från någorlunda modern tid, 2009.
"Homero Aridjis ...  poet, novelist, environmental activist, journalist and diplomat known for his independence", skriver universalgeniet Wikipedia.

I så motto knyter Aridjis an till de äldre poeternas tradition, poeter som Octavio Paz, Miguel Angel Asturias och Pablo Neruda, de var diplomater och statsvetare hela bunten.

Jag mötte inga poeter bland diplomaterna i Genève förra helgen, den där yrkeskombinationen verkar inte vara så vanlig nuförtiuden, jag fick poeta för mig själv:

Genève, je neige
je laisse neiger tous mes flocons blancs
à la recherche de la neige déjà neigée

Livet som snöpoet är inte alltid lätt.
Väglaget just nu besvärligt, snö.
Allmänheten uppmanas hålla sig hemma.
Jag tar uppmaningen ad notam.
Kryper upp i soffan och vägrar se på Melodifestivalen.
Jag återgår till de gamla poeterna, även om de inte alltid är så gamla.