Apropå Tulum

Efter mitt inlägg igår tänkte jag att jag skulle försöka hitta en bild på Frida Kahlo med en apa.
Det var inte så lätt.
En bild på Frida Kahlo själv fann jag i mina gömmor, den är från huset vi hyrde en sommar för fyra år sedan.
Nära Tulum, paradisplayan.



Och en bild på en apa.

 

När jag hade hittat de här bilderna var jag redan på Minnenas Stig där i djungeln på Yucatánhalvön.



Visst längtar jag tillbaka, trots att det är den 1 november och vi har återgått till vintertid och det är brittsommarvarmt, solen lyser och sjön ligger blank, mycket blankare än havet i Karibien där stormar och orkaner härjar så här års.
Kabirien, som Moster M sa innan hon lärt sig prata rent.
Kabirien.




Jag längtar tillbaka till åsnor och till sombreros ...

... till muralmålningarnas förlovade land ...



... till alla kaktusar och till alla kaktusfrukter som inte kostar sjuttionio kronor kilot i exotiska disken på Ica Maxi.



Jag längtar efter att ta mig ett dopp i en cenote - en sötvattenskälla där ute i djungeln ...




.. och att äta middag på en grottrestaurang och blicka upp mot världen




Att blicka vidare uppåt ...  uppåt ... mot himlarna, mot världarna

Jag tar en minnespromenad längs Avenida de los muertos; De Dödas Aveny

Det är den väg vi alla har att vandra, säger schamanerna och de menar, påstår mången uttolkare,
att vi alla måste dö lite då och då för att det ska bli ordning på oss människor och för att vi ska uppnå lite upplysning så där i största allmänhet.

Och just här i Teotihuacán, platsen där gudarna föddes och där toltekerna levde, där löper De Dödas Aveny mellan den höga solpyramiden och den lite lägre månpyramiden.
Så det är väl bäst att bäst att börja vid månen och att vandra vidare mot solen, tänker jag. 

De här pyramiderna är ingenting för oss med svindel.
Som tur är har toltekernas efterföljare, mayafolket, byggt några enkla tempelpyramider för oss höjdrädda:



På en sådan skulle jag vilja klättra upp här och nu.
Om jag inte skulle på kurs i Södertälje Hamn i morgon bitti.