Äntligen stod Peter Englund i Börssalen ...

... och meddelade den magiska nyheten, att nobelpriset i litteratur går till Tomas Tranströmer.

Jag blev förstås lika glad som alla andra, och lika rörd.
Hade nog inte trott att just det miraklet skulle inträffa.
Hade nog gett upp just det hoppet.
Jag tror att hans dikt Madrigal är den jag tycker mest om.
Kanske för att det var den första jag läste, kanske för att det var den första som grep tag i mig. Lättheten, klokheten, lättillgängligheten och samtidigt inbjudande till djupare eftertanke .. om man är på det humöret.

Här är den:

" Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i den andra skogen, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket."

Och här en länk till ett youtubeklipp där han själv läser den. Reciterar får man väl säga en sådan här högtidlig dag, en stor dag också för poesin som sådan, äntligen ... : Madrigal.