På landet förr i tiden brukade vi fiska kräftor, det fanns hur många som helst och kräftskivorna avlöste varandra.
Vi barn fick äta hur många vi ville, det var aldrig någon västerbottenpaj med i spelet, inga svampstuvningar, möjligen en hård brödbit med kryddost på.
Att skala kräftorna var en ritual, först gjorde man si och sen så och jag lärde mig aldrig och fick nya bannor varje år.
Men Charlotte, det där lärde jag dig ju förra året, tänk att du aldrig kan lyssna.
Nä, inte på hur man skalar kräftor och igår när vi samlades hemma hos I, som hade fiskat i sjön här, så gjorde jag som jag ville, jag sölade och sörplade och gnagde på en klo här och där, det var gudagott.
Efteråt tog vi alla kräftskal och slängde dem i en bytta, hällde på vatten och vin, det fick stå där och puttra medan vi drack upp resten av vinet och småpratade om livet och om vattenläckor.
Tänkte bjuda ungdomarna på pilgrimsmusslor i morgon, med kräftfonden som bas och sen kan vi sitta här och prata om livet och litteraturen.
I går morse, härliga långa lördagsmorgon, höll jag på att aldrig komma upp ur morgontidningen. Först läste jag om ett par mord på ett par journalister i Mexico City, det hör till morgonrutinen numera att läsa om morden i Mexico och jag vänjer mig aldrig, det vänder sig i bröstet. Förra veckan var det väl ett femtiotal som strök med på kasinot i Monterrey, staden där jag lärde mig uppskatta latinamerikansk litteratur på ett sätt som bara Roberto Bolaño kan beskriva.
Idag recenserades hans senaste bok på svenska, Amulett. Den går tillbaka till 1968 och massakern i Tlatelolco och huvudpersonen, ett original från Uruguay, har utropat sig till den mexikanska poesins urmoder.
Boken får naturligtvis lysande recensioner och rekommenderas som en introduktion till Bolaño, inte bara av recensenten själv, utan även av en kollega till henne, en kollega som i samma Boklördag i DN erkänner att han ännu inte läst 2666 från pärm till pärm. Inte jag heller, får jag också erkänna.
Men så fick jag ny energi och tog tegelstenen under armen och slängde mig i soffan och växlade med Det Okända Universitetet och bläddrade tillbaka lite i Amulett också, ett Schipolfynd från i våras – tag två betala för en – och sen var jag fast i Bolañovärlden och kom ingenstans på hela dagen, inte förrän det var dags att åka på kräftskiva och sluta tänka på gangstermord och mexikansk poesi.
Men jag håller med skribenterna i DN idag att Amulett kan vara en lämplig dos att börja med.
För ett par veckor sen försökte en kompis ge mig De Vilda Detektiverna – men jag avböjde vänligt men bestämt eftersom den redan står i min bokhylla, tjock, tummad och välläst. Min presumtiva gåvogivare suckade och sa:
Jag har försökt, men efter ett par hundra sidor var jag alldeles utmattad….
Läs då Amulett, ska jag säga nästa gång vi ses, eller provläs här:
Vi barn fick äta hur många vi ville, det var aldrig någon västerbottenpaj med i spelet, inga svampstuvningar, möjligen en hård brödbit med kryddost på.
Att skala kräftorna var en ritual, först gjorde man si och sen så och jag lärde mig aldrig och fick nya bannor varje år.
Men Charlotte, det där lärde jag dig ju förra året, tänk att du aldrig kan lyssna.
Nä, inte på hur man skalar kräftor och igår när vi samlades hemma hos I, som hade fiskat i sjön här, så gjorde jag som jag ville, jag sölade och sörplade och gnagde på en klo här och där, det var gudagott.
Efteråt tog vi alla kräftskal och slängde dem i en bytta, hällde på vatten och vin, det fick stå där och puttra medan vi drack upp resten av vinet och småpratade om livet och om vattenläckor.
Tänkte bjuda ungdomarna på pilgrimsmusslor i morgon, med kräftfonden som bas och sen kan vi sitta här och prata om livet och litteraturen.
I går morse, härliga långa lördagsmorgon, höll jag på att aldrig komma upp ur morgontidningen. Först läste jag om ett par mord på ett par journalister i Mexico City, det hör till morgonrutinen numera att läsa om morden i Mexico och jag vänjer mig aldrig, det vänder sig i bröstet. Förra veckan var det väl ett femtiotal som strök med på kasinot i Monterrey, staden där jag lärde mig uppskatta latinamerikansk litteratur på ett sätt som bara Roberto Bolaño kan beskriva.
Idag recenserades hans senaste bok på svenska, Amulett. Den går tillbaka till 1968 och massakern i Tlatelolco och huvudpersonen, ett original från Uruguay, har utropat sig till den mexikanska poesins urmoder.
Boken får naturligtvis lysande recensioner och rekommenderas som en introduktion till Bolaño, inte bara av recensenten själv, utan även av en kollega till henne, en kollega som i samma Boklördag i DN erkänner att han ännu inte läst 2666 från pärm till pärm. Inte jag heller, får jag också erkänna.
Men så fick jag ny energi och tog tegelstenen under armen och slängde mig i soffan och växlade med Det Okända Universitetet och bläddrade tillbaka lite i Amulett också, ett Schipolfynd från i våras – tag två betala för en – och sen var jag fast i Bolañovärlden och kom ingenstans på hela dagen, inte förrän det var dags att åka på kräftskiva och sluta tänka på gangstermord och mexikansk poesi.
Men jag håller med skribenterna i DN idag att Amulett kan vara en lämplig dos att börja med.
För ett par veckor sen försökte en kompis ge mig De Vilda Detektiverna – men jag avböjde vänligt men bestämt eftersom den redan står i min bokhylla, tjock, tummad och välläst. Min presumtiva gåvogivare suckade och sa:
Jag har försökt, men efter ett par hundra sidor var jag alldeles utmattad….
Läs då Amulett, ska jag säga nästa gång vi ses, eller provläs här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar