Det turkiska tältet

 

  Innan jag hugger mina semesterplaner i sten tänkte jag att jag skulle värdera dem lite mer ordentligt.
Tänkte att en sista-minuten-charter till Turkiet kanske inte är så dumt i alla fall.
Jag har en väldigt god erfarenhet av en sådan.
Sommaren 1978 reste Grand Old Lady B och jag iväg på en sista minuten till Cesme utanför Izmir i Turkiet.
Vi reste med Vingresor.
Ospecificerat.
Det var en fullträff vi fick för en tusenlapp, varsin lägenhet på en fashionabel anläggning och helpension i fjorton dagar.


Altin Yunus - The Golden Dolphin

På den tiden var jag ännu yngre och smalare och tjusigare än vad jag är idag, och det dröjde inte länge förrän jag hade en uppvaktande apotekare, en slibbig kostymtyp med slips och slickat hår.
Han var mycket artig mot min mor, minns jag, och bjöd på luncher och kaffe på stan. Hon tackade ja till hans inviter, jag lommade med.
Han var ett prospekt för henne mer än för mig, tänkte jag.
På den tredje dagens afton frågade han henne om han fick ta med mig ensam till stranden framemot kvällen, på tédans.
Ja, sa hon och log stort.
Nej tack, sa jag.
Den spirande romansen med apotekaren från Izmir fick därmed ett abrupt slut. Han vände på klacken och gick iväg.
Det var väl dumt gjort!, sa mamma B. En sådan chans kanske du inte får igen.
Jag minns att jag blev rosenrasande blixtförbannad och bestämde mig för att ha en ny apotekare på kroken inom fem minter - den tid det skulle ta för B. att växla pengar i receptionen.
I en liten shoppingaffär stod en kille i jeans och jeansjacka och sålde vykort.
Hi, sa han och jag kom att tänka på James Dean.
Hi, sa jag.
Han pratade jättebra amerikanska, hade just kommit tillbaka efter en tid som utbytesstudent over there.
Och när mamma B. hade växlat klart sina pengar hade jag dejten klar.
Vad som sedan hände var sånt som händer när diskoteken spelar rock, den egeiska havsbrisen smäktar och natten är stjärnklar.
Det varade i elva dagar och efter fem dagar frågade han min mor om han fick ta med mig hem till sina föräldrar i Izmir över helgen. Jag skulle få dela rum med hans syster.
Nej, sa hon till honom.
Om du gör det, sa hon till mig, om du lämnar mig ensam här tar jag tåget hem.
Vi grälade hon och jag så det gick gäss på havet. Men jag fick ge mig.
Trist, sa han.
Ja, sa jag.
Sen fortsatte vi vår romans.

Efteråt brevväxlade vi i ett par år och vi skulle ses och göra en resa tillsammans längs kusten. Han pratade lyriskt om Kusadasi, hans paradis på jorden. Jag skulle ta med mig ett tält. Och om jag inte kunde komma själv kunde jag vara så snäll och skicka det? De var dyra i inköp eller svåra att få tag på, jag minns inte vilket. Vartenda brev handlar om resan längs kusten och tältet.



Men han fick aldrig sitt tält, jag åkte aldrig tillbaka och jag nappade inte ens när han skrev att han hade tillräckligt många lira för att kunna ta sig till Stockholm och tillbaka, om jag bara kunde stå för lite enkel föda.
Och så småningom dog vår brevväxling ut.

Oraklet Google har idag berättat för mig att han numera lever och har hälsan på den turkiska sydkusten. Han har slutat sälja vykort och designar hotell och restauranger. Hela hans CV finns klickbar och under avdelningen hobbies står det att dessa bl a innefattar outdoor recreation.
Undrar om han har fått tag på något tält.
Om jag kommer i väg på en sista-minuten till Turkiet kanske jag skulle ta med mig ett.
Just in case.