Blå gitarr

Jag undrar hur jag kunde skriva något så dumt som det jag skrev i går.
Att jag har köpförbud på diktsamlingar.

Det är ju investeringar för själen.
Jag gjorde fem betydande investeringar idag på textmässan.
Och det var den i särklass trevligaste shoppingrunda jag varit på i år.
Vi småpratade lite med de små förlagen som förlägger stor litteratur.
Alla var inte där, men många: Tranan, Themis, Ellerströms, Elisabeth Grate, Glänta, Hydra, OEI, Vertigo, Voltaire....

På väg ut sa Moster M:
Det här var ju helt underbart, vilken bokmässa! Här kunde man gå direkt på guldkornen utan att behöva passera de där deckardrakarna.
Ja, svarade jag. Ja, ja, ja!

Äntligen läser jag Wallace Stevens, äntligen läser jag The Man With The Blue Guitar.
Moster M läser nu Nina Bouraoui, hon som sa så här i en intervju i tidskriften 10-tal : "Men jag skriver inte "riktiga" romaner. Mitt arbete är inriktat på språket, på skrivandet, på kraften i poesin. Det är därför jag säger att jag är en konstnär......"

Vi berättade det här för födelsedagsbarnet, hon som fyller så många år att ingen av oss minns hur många det är. Hon sa: 
"Men ni är ju riktiga snobbar ni två."
Ja, svarade vi och skrattade. Ja, ja, ja!

Det var härligt att vistas ute i litteraturen idag.
Upplyftande, livgivande, inspirerande.

Jag fick lust att ge ny fart åt avstannade projekt.
Det där superseriösa med aztekisk poesi.
Det där oseriösa, att samla mina gamla julklappssonetter och trycka upp dem på vulkan.se eller nåt.

Och jag undrar hur jag kunde skriva något så dumt som det jag skrev i går.
Att jag räknade med att se världen på ett nytt sätt efter att ha klippt luggen och fixat till mina glasögon.
Det är klart att jag ser världen på ett nytt sätt.
Jag ser den som en blå gitarr.