Det händer sällan på SAS.
På internationella kvinnodagen för några år sedan möttes alla kvinnor på Brasilienkontoret av en liten blomma på sin dator när de kom till jobbet.
Det händer sällan här hemma.
Här hemma har tvättmaskinen gått sönder, mötena hopar sig i kalendern, räkningarna hopar sig på hallgolvet, lunchmatsalen serverar falukorv, det är åtta grader varmt, vinden småsnål och isen ligger kvar på sjön.
Det är väl det som kallas repatrieringsprocessen.
Om man har varit utlandsstationerad en längre tid kan man behöva kris- och repatrieringsterapi och om man har varit utlandsstationerad väldigt länge är det nog lika bra att stanna kvar.
Det finns allvarsamma doktorsavhandlingar som handlar om det här.
Repatrioter är inte att leka med.
Inte ens om man bara varit borta i tolv dagar och inte har annat än en lätt jetlag att skylla på.
Det finns ett allvarsamt inlägg om det här på Wikipedia.
Jetlag kan orsaka yrsel och förvirring står det.
Jag är varken yr eller förvirrad.
Det är bara så tyst här.
Så bedövande tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar