Jag sitter här och funderar över mina tjänsteresor till Nederländerna.
Första gången var nog 1991 och kollegan M och jag reste iväg en tidig lördag morgon, gjorde Amsterdam upp och ner och shoppade. Vi gick en gata upp och samma gata ner och när vi var tillbaka på utgångsplatsen hade jag skaffat mig en ny garderob inklusive hatt och paraply. Vi åt på en indonesisk restaurang, satt en hel natt i en bar och drack gin och tonic och pratade med holländare.
På måndag morgon tog vi tåget upp till Zwolle men av själva tjänsteärendet och av staden minns jag inget.
På kvällarna satt vi på Café de Paris, jag tror det hette så, och drack mera gin och tonic och pratade med flera holländare.
Men det var för tjugo år sedan.
I veckan bodde jag återigen på hotell Pillows och lyssnade på musik i musikanläggningen och satt på golvet i lotusställning för att hitta mitt inre lugn och bli så där mindful som det är så populärt att vara nuförtiden.
Jag satte på mig mina Power Walking och marscherade runt i rask takt i den tysta kvällen och folktomma staden och tänkte att det är ju inte klokt, här har jag kommit och gått och åkt fram och tillbaka och varit på möten och träffat en massa folk och haft intressanta uppdrag och trevliga ärenden under tjugo års tid men inte en enda gång har jag tagit mig en ledig eftermiddag eller lagt in en semesterdag eller gjort någonting för att se vad min tjänsteförrättningsstad har att bjuda på.
Och inte ett ord holländska har jag lärt mig.
Detta är tjänstefel, gravt tjänstfel.
Men den här gången bjöd veckan på en oemotståndlig chans att se stadens museer och några gallerier. Jag fick en timme till övers och eftersom de kulturella inrättningarna stänger redan 1700 stängde jag brutalt ner datorn och kastade mig ut i det konstnärliga vimlet.
På museum de Fundatie pågick en exklusiv utställning, neoklassiskt måleri från Liechtenstein, mest porträttmålningar, alla såg likadana ut, utom en gubbe som såg ut som Gustaf III, vilket det inte alls var.
En museivakt kom fram till mig och sa att jag inte fick ha kappan under armen och att jag inte fick fotografera utställningen, bara på nedervåningen där de permanenta utställningarna visades.
Det första jag såg där var det här, målat av en Charley Toorop, född 1891 i Katwijk och död 1955 i Bergen.
Så han flyttade också till Bergen tänkte jag och så tänkte jag på Baby M som vi det här laget varit emigrerad i en månad och väl jollrar på flytande Bergensiska.
Men den där Charley Toorop kanske inte alls flyttade till Norge, jag tror det finns ett Bergen i Belgien också.
Innan jag reste fick jag veta att det tryck ”Chevalier et Acrobat” jag har av Marino Marini inte är värd mer än ett par tre hundralappar. Jag blev rätt glad över det, för hade det blivit värderat i miljonklassen hade jag blivit frestad att sälja det, och jag tycker mycket om mitt lilla tryck.
Museum de Fundatie har en skulptur som Marino Marini gjort, föreställande Igor Stravinsky:
Den som blir nyfiken på skulptören kan bege sig till Marabouparken i Sundbyberg där han också lär vara representerad.
Slutligen mötte jag mig själv, ett skulpturalt självporträtt som renderade mig dubbel runda i mina marschkängor senare på kvällen.
Se själva, konstnärinnan heter Charlotte.
Första gången var nog 1991 och kollegan M och jag reste iväg en tidig lördag morgon, gjorde Amsterdam upp och ner och shoppade. Vi gick en gata upp och samma gata ner och när vi var tillbaka på utgångsplatsen hade jag skaffat mig en ny garderob inklusive hatt och paraply. Vi åt på en indonesisk restaurang, satt en hel natt i en bar och drack gin och tonic och pratade med holländare.
På måndag morgon tog vi tåget upp till Zwolle men av själva tjänsteärendet och av staden minns jag inget.
På kvällarna satt vi på Café de Paris, jag tror det hette så, och drack mera gin och tonic och pratade med flera holländare.
Men det var för tjugo år sedan.
I veckan bodde jag återigen på hotell Pillows och lyssnade på musik i musikanläggningen och satt på golvet i lotusställning för att hitta mitt inre lugn och bli så där mindful som det är så populärt att vara nuförtiden.
Jag satte på mig mina Power Walking och marscherade runt i rask takt i den tysta kvällen och folktomma staden och tänkte att det är ju inte klokt, här har jag kommit och gått och åkt fram och tillbaka och varit på möten och träffat en massa folk och haft intressanta uppdrag och trevliga ärenden under tjugo års tid men inte en enda gång har jag tagit mig en ledig eftermiddag eller lagt in en semesterdag eller gjort någonting för att se vad min tjänsteförrättningsstad har att bjuda på.
Och inte ett ord holländska har jag lärt mig.
Detta är tjänstefel, gravt tjänstfel.
Men den här gången bjöd veckan på en oemotståndlig chans att se stadens museer och några gallerier. Jag fick en timme till övers och eftersom de kulturella inrättningarna stänger redan 1700 stängde jag brutalt ner datorn och kastade mig ut i det konstnärliga vimlet.
På museum de Fundatie pågick en exklusiv utställning, neoklassiskt måleri från Liechtenstein, mest porträttmålningar, alla såg likadana ut, utom en gubbe som såg ut som Gustaf III, vilket det inte alls var.
En museivakt kom fram till mig och sa att jag inte fick ha kappan under armen och att jag inte fick fotografera utställningen, bara på nedervåningen där de permanenta utställningarna visades.
Det första jag såg där var det här, målat av en Charley Toorop, född 1891 i Katwijk och död 1955 i Bergen.
Så han flyttade också till Bergen tänkte jag och så tänkte jag på Baby M som vi det här laget varit emigrerad i en månad och väl jollrar på flytande Bergensiska.
Men den där Charley Toorop kanske inte alls flyttade till Norge, jag tror det finns ett Bergen i Belgien också.
Innan jag reste fick jag veta att det tryck ”Chevalier et Acrobat” jag har av Marino Marini inte är värd mer än ett par tre hundralappar. Jag blev rätt glad över det, för hade det blivit värderat i miljonklassen hade jag blivit frestad att sälja det, och jag tycker mycket om mitt lilla tryck.
Museum de Fundatie har en skulptur som Marino Marini gjort, föreställande Igor Stravinsky:
Den som blir nyfiken på skulptören kan bege sig till Marabouparken i Sundbyberg där han också lär vara representerad.
Slutligen mötte jag mig själv, ett skulpturalt självporträtt som renderade mig dubbel runda i mina marschkängor senare på kvällen.
Se själva, konstnärinnan heter Charlotte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar