Det var på Arlanda, jag satt i ett hörn och bläddrade i en kvällstidning.
Det var på den tiden jag åkte hit och dit ungefär lika ofta som jag gör just nu.
Jag minns att jag ringde hem och sa:
Nu är jag på Arlanda. Åker strax.
Vart var det nu igen du skulle? frågade lilla C.
Jag blev alldeles tyst. Vart var det nu igen jag skulle? Det hade jag glömt. Visserligen hade jag checkat in strax innan, men det var då och nu satt jag i en fåtölj och bläddrade i en kvällstidning. Tja, svarade jag, jag ska till ….till… jag ska till … äh vad fasen också ... du, det står Amsterdam på mitt boardingkort.
Igår landade jag 2245, ungefär samtidigt som sista planet från Paris landar, ungefär samtidigt som sista planet från Amsterdam landar.
Jag tittade på bagagebanden, för en sekund var jag osäker på vilket jag skulle välja.
Ole dole doff, Bergen!
I Bergen regnade det, haglade det, snöade det. Jag måtte ha blandat ihop Bergen med Paris, för jag kan annars inte begripa varför jag åkte dit iklädd ett par skor, inköpta i höstas i Angers och lämpliga för att trippa runt på i födande vårsol.
Jag bara minns att jag tänkte, att om det står 5+ på vädersajten yr.no så måste det betyda barmark.
Blötmark fanns liksom inte i min föreställningsvärld.
Och jag längtade så intensivt efter att få slänga curlingkängorna på Valborgselden och känna mig lite lätt på foten.
Detta trots att jag ju faktiskt vet att Bergen är världens regnigaste stad, i alla fall Europas regnigaste stad.
Det misstaget gör jag aldrig om.
”På tur i ur och skur aldrig sur” säger norrmännen.
Men sur blev jag, gud så sur jag blev, genomsur.
Det regnade och regnade, det haglade och snöade och regnade och regnade och jag blev till slut så desperat sur att jag bestämde mig för att gå ut på byn och hitta någon som kunde göra mig varm igen.
Nu har jag tågbiljetter som det står Zwolle på.
Jag måste komma ihåg det, trots att min första destination faktiskt är Rotterdam.
Det var på den tiden jag åkte hit och dit ungefär lika ofta som jag gör just nu.
Jag minns att jag ringde hem och sa:
Nu är jag på Arlanda. Åker strax.
Vart var det nu igen du skulle? frågade lilla C.
Jag blev alldeles tyst. Vart var det nu igen jag skulle? Det hade jag glömt. Visserligen hade jag checkat in strax innan, men det var då och nu satt jag i en fåtölj och bläddrade i en kvällstidning. Tja, svarade jag, jag ska till ….till… jag ska till … äh vad fasen också ... du, det står Amsterdam på mitt boardingkort.
Igår landade jag 2245, ungefär samtidigt som sista planet från Paris landar, ungefär samtidigt som sista planet från Amsterdam landar.
Jag tittade på bagagebanden, för en sekund var jag osäker på vilket jag skulle välja.
Ole dole doff, Bergen!
I Bergen regnade det, haglade det, snöade det. Jag måtte ha blandat ihop Bergen med Paris, för jag kan annars inte begripa varför jag åkte dit iklädd ett par skor, inköpta i höstas i Angers och lämpliga för att trippa runt på i födande vårsol.
Jag bara minns att jag tänkte, att om det står 5+ på vädersajten yr.no så måste det betyda barmark.
Blötmark fanns liksom inte i min föreställningsvärld.
Och jag längtade så intensivt efter att få slänga curlingkängorna på Valborgselden och känna mig lite lätt på foten.
Detta trots att jag ju faktiskt vet att Bergen är världens regnigaste stad, i alla fall Europas regnigaste stad.
Det misstaget gör jag aldrig om.
”På tur i ur och skur aldrig sur” säger norrmännen.
Men sur blev jag, gud så sur jag blev, genomsur.
Det regnade och regnade, det haglade och snöade och regnade och regnade och jag blev till slut så desperat sur att jag bestämde mig för att gå ut på byn och hitta någon som kunde göra mig varm igen.
Nu har jag tågbiljetter som det står Zwolle på.
Jag måste komma ihåg det, trots att min första destination faktiskt är Rotterdam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar