Gångarter

Baby M har börjat skritta!
På sin blogg berättar hon själv att hon har tagit sine förste skritt idag, och jag tror det betyder att hon har börjat gå …att hon tagit sina första egna steg …den lilla tultan!
Undrar hur lång tid det dröjer innan hon börjar tölta omkring, när hon börjar trava runt i sin hage och när hon börjar galoppera ut på äventyr i fjordlandskapet.
Själv ägnar jag mig åt en försiktig passgång över snö och is, flyger då och då fram – högst ofrivilligt – och landar i en driva någonstans.
Rent statistiskt lär detta vara den kallaste veckan på året och rent känslomässigt är det den veckan på året jag avskyr mest.
Men vad är väl detta mot de minus 42 de har mätt upp där i norr?
Och mot de plus 42 de mätte upp häromdagen någonstans i Brasilien?
Det är en temperaturskillnad som inte är fattbar.
Åttiofyra grader.
Åttiofyra.
Det är ungefär så gammal jag känner mig när jag tassar fram i pass och försöker hålla huvudet högt och axlarna mjukt avslappnade utan att jag lyckas med det. Jag gömmer huvudet under kappan så att axlarna skjuter upp en bra bit ovanför skallen.
Nä, vintern är inte min bästa vän.
Jag får köldutslag på kinderna och ögonen rinner och öronen fladdrar och håret förvildas och jag bara drömmer om varma vackra vita stränder.
Jag tittar ut genom fönstret och ser en alldeles fantastiskt vacker vit strand.
Inbäddad i snö.