Ofrivillig mykoplasma i Istanbul

Jag skrev om Istanbul i början av den här bloggen, hur det nu kom sig, jag som var på väg till Angers. Och jag refererade till en diktsamling som heter Om det regnar när du kommer till Istanbul, hur jag nu kommit att tänka på den.

Det regnade när jag kom till Istanbul, det var för trettio år sedan.

Resan från Aten hade tagit trettiosex timmar och gått över snötäckta bulgariska berg. Den höstförkylning jag bar med mig från Kreta bröt nu ut i full bronkit. Jag frös och hostade och hackade och bäddades ner på ett hotellrum och skedades med varmt äppelte och omhuldades av turkiska bönutrop från moskén intill.

Jag skickade ut U. på stan.

-          Här kan du inte sitta och lyssna på mina hostningar, sa jag. Gå ut, se dig omkring, drick kaffe med gubbarna på torget, spela ett parti schack med dem.

U kom tillbaka sent på kvällen. Han såg moloken ut. Han hade blivit rånad och inlurad på en bordell och sedan brutalt utsparkad för att han inte hade pengar att betala den champagne han inte visste att han hade bjudit lättfotade damer på.
Dagen därpå köpte vi flygbiljetter tillbaka till Aten, jag kunde omöjligen tillbringa 36 timmar tillbaka på tåget som gick över de bulgariska snötäckta bergen.
Jag proppade i mig erythromycin som jag fått av en provinsialläkare på Kreta och som konstaterat att jag bar på en begynnande bronkit.
Från Aten flög vi till Arlanda och från Arlanda tog jag mig direkt till vårdcentralen – eller vad det hette på den tiden – och ganska snart slogs det fast att jag hade en smittsam lunginflammation, mykoplasma.

Jag blev sjukskriven i sex veckor.

Jag kom att tänka på U - den ofrivillige bordellbesökaren - när jag kom tillbaka till jobbet här i Sverige och fick höra att en kollega nyligen varit sjuk i mykoplasma under flera veckor.

Här hemma på gården har grannarna ovanför mig skaffat hund. Den heter Kingen och är alldeles bedårande.

Kingens liv som hund är säkerligen mycket enklare än Kungens liv som kung.
Om Kingen skulle gå vilse och smita in på en bordell skulle vi skratta, lyfta upp honom i famnen, ta ut honom därifrån och pussa honom på nosen.
När U kom hem från den turkiska bordellen, rånad och utblottad, hostade jag honom på nosen och skrattade.
Nu har det gått tre decennier och jag skrattar fortfarande åt det, vi skrattar fortfarande åt det när vi ses och får för oss att bli lite nostalgiska.
Och ingen skriver en bok om oss, den ofrivillige bordellbesökaren i Istanbul och hans mykoplasmasjuka resesällskap.