Sus och smide

Jag har glömt bort att klottra här, jag har glömt bort mig själv, jag lever i ett ständigt sus och sus.
Det är förstås avfuktningsmaskinen som låter och varje dag river man upp en liten bit till, en bit golv, en bit vägg, lite till och lite till.
Nu har hantverkarna kommit in i vanlig hantverkarlunk tycks det mig, man vet aldrig när de kommer och vad de gör och varför och när de kommer härnäst och när de blir klara och ingenting.
Fick höra en vits häromdagen:
Ok, sa firman som anlitats. Då kommer vi på tisdag, någon gång mellan klockan 8 och 16. Vad har du för portkod?
Portkod? svarade kunden. Den är någonting mellan 0000 och 9999.

Vi for till Gysinge, jag ville se på tapeter där på centrum för byggnadsvård. Men det var höstmarknad och loppis och vi hann liksom aldrig in där. Det var nog tjugo år sedan jag var i Gysinge senast, kanske trettio. Då åt vi på värdshuset. Nu hade det bommat igen.
Men denna dag hade det gamla orangeriet öppnat för lunch, vi fick kalvstek och gräddsås som på mormors tid, och det var just på Gysinge bruk hon växte upp med sina sju systrar och en bror som bara blev ett halvår gammal.
Fast jag tror aldrig de åt kalvstek.  

I lanthandeln köpte jag ett par böcker om det gamla bruket, om stålet och smidet och herrgården och brukspatronerna och om alla människor som en gång jobbat där.
Min mormors pappa var en av dem, den siste av åtta generationers smeder och den som var med vid nedläggningen av vallonsmidet strax efter sekelskiftet och han var en av dem som fick vinka adjö till brukspatronen när han förtvivlad tog tåget till Stockholm för att aldrig mera återvända till sitt kära Gysinge.
I alla fall inte i livet. 

Däremot fick han tillbringa sin allra sista natt ovan jord på sin gamla herrgård.
Dagen därefter begravdes han på Österfärnebo kyrkogård under en majestätisk sten.
På samma kyrkogård ligger även Fredrik, min mormors pappa.
Dock under en inte så fullt majestätisk sten.
Den är dock väl informativ och anger inte bara namn och levnadstid utan också hans titel.
Han måtte varit väldigt stolt över sin karriär, tänkte jag, och angelägen att bli ihågkommen som den vallonsmed han var.
För hur gick det med hans karriär sedan smedjorna stängts?
Fredrik var då bara runt fyrtio. Vad gjorde han sen?

Där var min nyfikenhet väckt och när vi kom hem loggade jag in på Riksarkivet, skaffade mig ett tre-timmarsabonnemang och kunde följa hans karriärutveckling i de gamla husförhörslängderna.
Mycket riktigt.
Vid tiden för brukets nedläggning var han smed, hammarsmed. Det var – har jag läst mig till efteråt – ett slags samlingsbegrepp som vallonsmederna oftast angavs som i rullorna.
Men sen blev han trädgårdsarbetare och därefter jordbrukskarl.
Och det var som sådan han lämnade det jordiska.
Kanske var det den dalande karriären som gav upphov till den historia jag vuxit upp med, den att han från herrgårdshåll ska ha beordrats byta sitt ursprungliga namn de la Rose till Öhman för att de la Rose lät för tjusigt i förhållande till brukspatronens. Och för att hans barn, min mormor och hennes sju systrar, också retades och kallades barnen dölaross, se där, där kommer barnen dölaross ….
Jag tror det är en skröna och efter mina tre timmar i riksarkivets rullor är jag rätt säker på att det är så.
Det verkar inte ha funnits en enda de la Rose, varken född eller död eller inflyttad eller utflyttad i hela Gysinge på alla de hundratals år bruket var igång.
Men varför denna skröna överhuvudtaget kommit i rullning är ingenting som riksarkivets rullor kan berätta om.