Kära
dagbok, skulle jag skriva om jag skrev dagbok.
Idag kom Mäster Rivare och knackade på och sa att de räknade med att börja riva inne hos mig under dagen.
Nu hade de nog snart rivit klart i de värst drabbade lägenheterna. Nästan. Trodde man.
Eftersom det här är ett hus fullt av överraskningar vet man aldrig vad som väntar när man fäller en vägg eller sliter upp en tilja som legat orörd i hundratolv år.
Detta var i morse.
Och jag fick brutal bakläxa på min partiella utrymning av klädfyllda områden.
Allt måste ut.
Jag draperade snabbt salongsbordet med mina toiletter och minkstolor och rävboor.
Nu har jag en walk-around-closet med sjöutsikt.
Lite opraktiskt förstås, men ett dygn eller två kan jag leva med det.
Så jag sa till min granne som blivit vattenskadans allt-i-allo här i huset; hon som håller kontakt med försäkringsbolag och entreprenörer och snickare och allt folk som springer här, att jag behöver hjälp att flytta ut några garderober. Kunde gubbarna göra det innan de river och plastar igen och stänger rummet?
De gör allt vad de kan för att hjälpa till, sa hon, de är helt fantastiska, de sliter som hundar, är fromma som lamm och listiga som rävar.
En hade kommit på hur man kunde rädda den 50 kvadratmeter sekelskiftesbensparketten.
En annan rev en extra vägg när de ändå var i farten så att den drabbade lägenhetsinnehavaren kan passa på att utöka köket sitt med ett tiotal kvadratmeter.
Så inget ont som inte ….
Det börjar nästan bli lite kul mitt i allt sa min granne vattenskadekoordinatorn, nu ikväll. Och vet du vad mer?
Nä, vad då? sa jag.
De kanske inte behöver riva inne hos dig, det verkar som om det räcker med att de tar ner väggarna i lägenheten bredvid din, på Ebbes sida. Det var det sista jag hörde innan de gick idag.
Det där med vattenskadesanering begriper jag mig inte på.
Och hur vattnet finner vägar genom väggar och trossbottnar begriper jag mig inte heller på.
Men jag har bespetsat mig på nya tapeter.
Och jag tycker faktiskt att det luktar lite mögel i klädkammaren.
Det kan vara inbillning, det kan vara mögel.
I det här gamla huset vet man aldrig.
Idag kom Mäster Rivare och knackade på och sa att de räknade med att börja riva inne hos mig under dagen.
Nu hade de nog snart rivit klart i de värst drabbade lägenheterna. Nästan. Trodde man.
Eftersom det här är ett hus fullt av överraskningar vet man aldrig vad som väntar när man fäller en vägg eller sliter upp en tilja som legat orörd i hundratolv år.
Detta var i morse.
Och jag fick brutal bakläxa på min partiella utrymning av klädfyllda områden.
Allt måste ut.
Jag draperade snabbt salongsbordet med mina toiletter och minkstolor och rävboor.
Nu har jag en walk-around-closet med sjöutsikt.
Lite opraktiskt förstås, men ett dygn eller två kan jag leva med det.
Så jag sa till min granne som blivit vattenskadans allt-i-allo här i huset; hon som håller kontakt med försäkringsbolag och entreprenörer och snickare och allt folk som springer här, att jag behöver hjälp att flytta ut några garderober. Kunde gubbarna göra det innan de river och plastar igen och stänger rummet?
De gör allt vad de kan för att hjälpa till, sa hon, de är helt fantastiska, de sliter som hundar, är fromma som lamm och listiga som rävar.
En hade kommit på hur man kunde rädda den 50 kvadratmeter sekelskiftesbensparketten.
En annan rev en extra vägg när de ändå var i farten så att den drabbade lägenhetsinnehavaren kan passa på att utöka köket sitt med ett tiotal kvadratmeter.
Så inget ont som inte ….
Det börjar nästan bli lite kul mitt i allt sa min granne vattenskadekoordinatorn, nu ikväll. Och vet du vad mer?
Nä, vad då? sa jag.
De kanske inte behöver riva inne hos dig, det verkar som om det räcker med att de tar ner väggarna i lägenheten bredvid din, på Ebbes sida. Det var det sista jag hörde innan de gick idag.
Det där med vattenskadesanering begriper jag mig inte på.
Och hur vattnet finner vägar genom väggar och trossbottnar begriper jag mig inte heller på.
Men jag har bespetsat mig på nya tapeter.
Och jag tycker faktiskt att det luktar lite mögel i klädkammaren.
Det kan vara inbillning, det kan vara mögel.
I det här gamla huset vet man aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar