Vresig tisdag

Det är väldigt vilka vresiga vindar som vräker fram över sjön och strör gäss över vågkammarna.
Jag är ett med naturen idag och vresig i humöret, jag har utlyst en klass1-varning över mig själv.
Den där berömda vattenskadan …. den har påkallat lika delar husrannsakan och självrannsakan inför den förestående, och förhoppningsvis, partiella evakueringen av min crawl-in-closet.
Och budoiren.
Och källaren.
Jag far runt som ett jehu med svarta sopsäckar och far i skytteltrafik till tippen.
Det är ett gyllene tillfälle att inventera bland bråten.
Jag är lyckligt lottad, tjatar jag som kan bo kvar och jag har ingen förstörd fiskbensparkett från förra seklets barndom att bråka med försäkringsbolaget om.
Ändå är jag vresig, jag skyller på vindarna, de slåss med mig, de är för kalla, det är höst.
Va fan.
Om jag ändå vore vresig över nåt vettigt, valet, ebolan, rasismen.
Istället går jag igång på några höstvindar och på, ja …, på en trave golfkjolar som krympt. Inte i tvätten men i garderoben, i min kräla-in-garderob.
Det är visst så med golfkläder.
Om de inte används för det de är avsedda för, sväller innehavaren ut.
Merde.
Idag gick jag igenom skatterna i källaren, för att förvissa mig om att ingen okänd gammal Rembrandt vattnats sönder av den stora skadan.
Det verkar inte så, de gamla barnkläderna som blev kvar sedan Baby M emigrerat till Norge och tagit sin mor med sig, de hade jag missfärgat redan innan.
Värre var det inte.
Jag blir ett lätt fall för försäkringsbolaget, totalt anspråkslös.
Tror jag.
Såvida det inte visar sig att min parkett som inte är fiskbensparkett är en annan sällsynt sorts sekelskiftesparkett värd en förmögenhet och bortom åldersavdragen, de så kallade.
Då jävlar.