Gångarter

Jag har stängt av.
Håller stängt mellan måndag och torsdag, stängt.
Tänkte träna mina gångarter, de slumrande, om de överhuvudtaget finns kvar.
Efter alla dessa månader av sömngång och tomgång i glipan mellan solens uppgång och solens nedgång. Utan att nästan någonsin ha sett solen, en kvart här, en halvtimme där, en stund hit, en liten stund dit.
Det var bättre förr, i alla fall förra året var det bättre, sol i flera veckor … vitt av snö, ljust.
Do you remember?
Förra veckan var alla på sportlov, den här veckan är jag på gångartslov.
Är det inte det som sportlovet i grund och botten handlar om – att träna gångarter?
Komma ut på skidor, komma ut på skridskor, gå på tur, gå på spa.
Islandshästar har fler gångarter än andra hästar.
Kan det bero på bristen på sol där uppåt nordpolen till?
Att man liksom bara ger sig av, ger sig ut över tunet i ren förtvivlan över att solen ännu inte orkat tränga undan molnen för att visa upp sig i full majestät?
Jag sa det till M ikväll över en balja havtornsjuice (ska ju vara som ett uppåttjack)
M höll sig till kaffet (klagade över bristen på semlor) och gav mig bakläxa på min teori.
Jag väste, drog ner persiennerna.
Det blir ljusare då i mina kolsvart gapande svart-svarta monsterhål till fönster.
Tände upp, kandelabrar och kristallkronor.
Knäppte mina händer och lovade dem där uppe att aldrig mer gå mot röd gubbe bara det blir lite sol här över tunet framöver.
Dagens gångart:
Smitgång.
Ja, för jag skulle ändå ha varit med på ett möte idag på eftermiddagen, på telefon – trots mitt lov, jag ville så gärna – men tanken på det höjde stressnivåerna i mitt solfattiga blod och jag avböjde bara ett par timmar innan, loggade ut, stängde av.