Sag mir, wo die Blumen sind - Maya Rygaard på Edsviks konsthall

Igår öppnade en utställning på Edsvik konsthall.  I was there.

Gå gärna dit ni också, eller rättare sagt: Gå dit! Maka er iväg! Nu.
I alla fall senaste den 15 september.
Det är en annorlunda upplevelse.
Det hände sig för länge sedan att ett bistert krig utspann sig i det vintriga Finland.
Det var den kallaste vintern i mannaminne, visst minns vi väl de vitklädda soldaterna i sina snöskyttegravar från historieböckerna i skolan.
Barnen pratade man mindre om. En del av dem kom med båt över Östersjön med en namnlapp om halsen och en nalle i handen. Mormor Svea tog hand om två dem, de bor fortfarande kvar.

Det här händer hela tiden, länder och krishärdar varierar, traumat är det samma. 

Min väninna Maya Rygaard har tagit avstamp i sin egen släkts historia i sin utställning och målat, målat, målat. Hon har forskat och intervjuat, rest runt och pratat.
Hon och jag har också pratat, sen vi lärde oss prata, vi har aldrig slutat. Vi har följt varandra, sprungit ut och in hos varandra, som bästisar gör. Vissa saker har vi inte pratat om, inte haft insikter om förrän på senare tid med lite begynnande patina. Om hur svåra händelser och skeenden kan påverka familjer i flera generationer, vad tystnad och undanskuffande kan leda till.

Mayas målningar förmedlar det här och intrycken förstärks av installationer och rekvisita. En kortfilm kompletterar ytterligare med en berättelse om ett av de många blodiga slagen och ur en gammal radiola strömmar Stina Ekblads röst där hon läser ett textstycke.
Det är en känslosam utställning, gripande utan att överdriva. Den är välbalanserad och den imponerande ljussättningen förstärker stämningen bland björkar och taggtråd, en barnvagn och några små skor, ett par soldathjälmar.
Där måleriet i stora delar framkallar välbehag – skira björkar bland stora starka trygga björkar med kraftiga stammar och näver; näver som kan ge mat och näring åt fattiga och trötta – så framkallar utställningen som helhet ett välbehövligt obehag och en påminnelse om barn i krig och om att växa upp i dess skuggor.