Pärlor

Jag läser inte deckare brukar jag ju säga, fast det gäller förstås inte islänningen Arnaldur Indridasson. Dessvärre har jag redan läst alla hans böcker som finns på svenska och min isländska är urkass – det är väl i stort sett bara två ord som har fastnat: simi och snyrting. Det första betyder telefon, egentligen tråd. Det andra betyder toa, vad det egentligen betyder vet jag inte.
Men nu är det sommarlov, regnet hänger i luften, åskan hänger över sjön och i trädgården hänger en hängmatta.
Tänkte att jag skulle ägna mig åt lite personlig utveckling och avveckla mina snobbfasoner genom att läsa invecklade deckarintriger.
Jo Nesbö lär vara känd för att bygga upp komplexa sådana.

Eftersom jag i all litteratur är totalt ointresserad av all slags plot tänkte jag att hans förstlingsverk Fladdermusmannen kunde vara en lagom utmaning. 

Och om jag nu skulle stifta bekantskap med Harry Hole var det väl lika bra att göra det från början. 

Redan några sidor in i boken dök det upp en kvinna som ”skrattade ett pärlande skratt” .

Jag rös, men fortsatte ändå.

Kvinnan kom tillbaka några hundra sidor senare och skrattade pärlor igen.
Men, det är ju inte för det poetiska rådbråkandet man läser deckare, resonerade jag och tänkte att jag i alla fall skulle få lära mig lite om Norge, lilla Millas hemland.
Fast jag hamnade i Australien, i Sydney och fick en kunskapsdos om aboriginer i stället, det var inte så dumt som infotainment.
Sen dog folk på löpande band.
Stickspår lades ut åt alla håll och kanter, långt bort till Brisbane och djupt ner i Sydneys undre värld.
Jag somnade flera gånger och när mördaren till slut avslöjades sa jag till mig själv – var det han? och undrade hur många hundra sidor tidigare han dök upp första gången och i vilket sammanhang.
Efter dagens läsprojekt måste jag ändå säga att jag har kommit långt i min personliga utveckling. Jag är inte längre den som säger att jag inte läser deckare för att upprätthålla min image som snobb, det är för att jag inte kan hålla ihop alla trådar.
Kanske är jag en obotligt urusel deckarläsare.
Nu har jag uppföljaren Kackerlackorna här också.
Den lär inte ta mig en meter närmare Norge den heller, den utspelar sig i Thailand.
Får se om jag blir frälst efter den, det beror lite på vilka irrvägar dessa kackerlackor kommer att ta och hur många pärlande skratt som kommer att skrattas.
Men först ska jag ge mig på  "De obotliga optimisternas klubb" av Jean-Michel Guenassia.  Den beskrivs som en briljant pärla.