En karta, röda pelargoner och lite smygreklam

Av skäl som är alldeles för randiga för att gå in på i detalj hamnade jag i Uppsala häromdagen.
Som skäl för mitt besök i den gamla lärostaden skulle jag kunna uppge ett intresse för aztekernas karta över sin stad Tenochitlan. Den finns på Carolina Rediviva, den hänger där i original. Hur den hamnade där vet jag inte. Men nu finns den att köpa på rulle för blygsamma trettio kronor.

Jag köpte den och tumlade runt en stund där i området med sin botaniska trädgård, engelska park och utsikt upp mot slottet.
Sen ringde jag Maya, vi växte upp tillsammans.
Nu bor hon femtio meter från (där) kulturgeografiska institutionen (låg) och där jag läste min första termin.
Hej, sa jag. Bjuder du på en kopp kaffe?
Jag blev kvar ett dygn i staden där jag en gång läste och dit Maya en dag kom och hälsade på. Jag hämtade henne på stationen. Hon såg bara cyklar och glasögon. Vi åkte hem till mitt studentrum där vi sen satt en hel natt med en kopp té och pratade om allt, som alltid.
Det gör vi fortfarande, det är bara rummen och brygderna som varierat under decennierna.
Nu öppnade vi en flaska Amarone och sen en till, en liten.
Vi satt till solen började gå upp över kulturgeografiska institutionen.
Satt och satt förresten, vi halvlåg i varsin soffa, de var nya.
Undrar hur många soffor vi betat av under de senaste femtio åren.
Ett femtiotal?
Säkert.
Vi lärde känna varandra vid ett vykortsstånd utanför en tobaksaffär på Trångsunds torg sommaren innan vi började skolan.
Det kanske inte är fullt femtio år sedan, men i alla fall fyrtionio.
Vykorten vi tittade på har nu bytts ut mot andra bilder, Mayas egna.
Den 24 augusti är det vernissage på Edsvik Konsthall – vad har det blivit av alla blommor? Vart har alla blommor tagit vägen?
Tänkte jag skulle ta klanen med mig dit.
Fast om jag känner Maya rätt kommer jag inte att lära mig någonting om hur man gödslar pelargoner även om jag förstås undrar hur hon får sina att blomstra så röda trots allt slit och stök inför den stundande utställningen.