När
jag jobbade i kassan på Larssons Livs för snart hundra år sen brukade fruarna i
kvarteret klaga över att mjölken blivit så dyr.
Så dyr mjölken har blivit! utbrast de, varenda gång jag knappat in deras varor.
A-laget klagade aldrig på att ölen blivit för dyr, och för det mesta hade de inte ens råd att betala.
Larsson, själv periodare, hade en mycket liberal kreditgivningspolicy för både mjölkmissbrukare och parkölsdrinkare.
När Larsson var på väg in i en period började toupén först att svaja. Sen försvann den från skulten, sen sinade ölen och till slut försvann hela Larsson för en vecka eller två.
Those were the days.
Larsson är borta sedan länge och lokalen numera en pizzeria, en oas i det gamla miljonprogrammets tegelröda drömmar.
Vid platsen för det gamla telefonbordet – där vi ringde in leveranser av bröd, mjölk och potatis – där är numera en drickakyl placerad.
I höjd med hyllan för Fanta och Sprite, där var telefonbordslådan som Larsson gömde porrtidningar i.
Vid platsen för huggkubben hänger nu en storbilds-TV och utrymmet för soppburkar och konserverade champinjoner hyser idag ett par piltavlor.
Den gamla mjölkylen är omgjord till beställningsdisk.
Jag vet inte om jag någonsin klagat över mjölkpriser men idag klagar jag.
Så dyra självriskerna har blivit! sa jag till grabben som för några timmar sedan avslutade mitt kontrakt med min uranogråsvarta bil. Sextusentvåhundrafemtio riksdaler för ett stenskott som knappt syns. Sextusentvåhundrafemtio för några repor på plastkjolen, sextusentvåhundrafemtio för jag-vet-inte-vad och sextusentvåhundrafemtio för en ynka liten skråma på dörren. Sa jag, nästan råmande, och började gå in i förhandling som jag inte gjort på hundra år, inte sen jag bullrade med A-laget, med Öl-laget på Larssons livs.
Och ringde försäkringsbolaget, jag lät nog som en ångvält.
Försäkringsbolaget darrade, en skärrad donna svarade att just uranogråsvarta Passater drabbats av osedvanligt höga självrisker på sistone och förklarade vad det berodde på utan att jag lyckades begripa ett enda dugg. Det jag inte begrep, det gällde visst bara bilar sålda i Sverige och i Holland.
Grrrrrrr.
Grabben på bilfirman som hade att ta hand om affären, om mig, om den högljutt klagande kverulanttanten, han skötte det smidigt som en panter.
Så när han sa att den där höga självrisken, sextusentvåhundrafemtio inklusive moms, exklusive skatt och sociala avgifter, även gäller cappucinobeiga Skodor nuförtiden nickade jag bara lamt, tackade för mig, tog nycklarna och körde därifrån i min nya bil, och det kändes bra trots att parkeringsbromsen är av det gamla slaget, en sån man sliter i.
Jag har ingenting att klaga över – möjligen kunde registreringsnumret varit lite mjukare, det innehåller nu tre tuffa konsonanter - WKX.
Men de uppvägs av de de mer lättsamma siffrorna; 046.
Tudo bem, som de säger i Brasilien.
Allt gott.
Så dyr mjölken har blivit! utbrast de, varenda gång jag knappat in deras varor.
A-laget klagade aldrig på att ölen blivit för dyr, och för det mesta hade de inte ens råd att betala.
Larsson, själv periodare, hade en mycket liberal kreditgivningspolicy för både mjölkmissbrukare och parkölsdrinkare.
När Larsson var på väg in i en period började toupén först att svaja. Sen försvann den från skulten, sen sinade ölen och till slut försvann hela Larsson för en vecka eller två.
Those were the days.
Larsson är borta sedan länge och lokalen numera en pizzeria, en oas i det gamla miljonprogrammets tegelröda drömmar.
Vid platsen för det gamla telefonbordet – där vi ringde in leveranser av bröd, mjölk och potatis – där är numera en drickakyl placerad.
I höjd med hyllan för Fanta och Sprite, där var telefonbordslådan som Larsson gömde porrtidningar i.
Vid platsen för huggkubben hänger nu en storbilds-TV och utrymmet för soppburkar och konserverade champinjoner hyser idag ett par piltavlor.
Den gamla mjölkylen är omgjord till beställningsdisk.
Jag vet inte om jag någonsin klagat över mjölkpriser men idag klagar jag.
Så dyra självriskerna har blivit! sa jag till grabben som för några timmar sedan avslutade mitt kontrakt med min uranogråsvarta bil. Sextusentvåhundrafemtio riksdaler för ett stenskott som knappt syns. Sextusentvåhundrafemtio för några repor på plastkjolen, sextusentvåhundrafemtio för jag-vet-inte-vad och sextusentvåhundrafemtio för en ynka liten skråma på dörren. Sa jag, nästan råmande, och började gå in i förhandling som jag inte gjort på hundra år, inte sen jag bullrade med A-laget, med Öl-laget på Larssons livs.
Och ringde försäkringsbolaget, jag lät nog som en ångvält.
Försäkringsbolaget darrade, en skärrad donna svarade att just uranogråsvarta Passater drabbats av osedvanligt höga självrisker på sistone och förklarade vad det berodde på utan att jag lyckades begripa ett enda dugg. Det jag inte begrep, det gällde visst bara bilar sålda i Sverige och i Holland.
Grrrrrrr.
Grabben på bilfirman som hade att ta hand om affären, om mig, om den högljutt klagande kverulanttanten, han skötte det smidigt som en panter.
Så när han sa att den där höga självrisken, sextusentvåhundrafemtio inklusive moms, exklusive skatt och sociala avgifter, även gäller cappucinobeiga Skodor nuförtiden nickade jag bara lamt, tackade för mig, tog nycklarna och körde därifrån i min nya bil, och det kändes bra trots att parkeringsbromsen är av det gamla slaget, en sån man sliter i.
Jag har ingenting att klaga över – möjligen kunde registreringsnumret varit lite mjukare, det innehåller nu tre tuffa konsonanter - WKX.
Men de uppvägs av de de mer lättsamma siffrorna; 046.
Tudo bem, som de säger i Brasilien.
Allt gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar