Med sorgen rykande ur huvudet

Det mullrar borta i Tenochitlan, det som kallas Mexico City nuförtiden. Det är den gamle vulkanen Popocatepetl – det rykande berget – som låter meddela sig. Jag läste om hans senaste muller i DN häromdagen, men när jag letade efter några färska bilder hittade jag inga, inte heller något reportage som gav en djupare förståelse av det som nu sker.
Så jag ringde upp honom via Skype och frågade om han ville berätta lite om sin legend.
Det ville han.
Han sträckte på sig i kratern och började bullra.
Det var en vacker morgon, sa han. Gryningens gud låg utsträckt på en dröm. Den blå kolibrins sång singlade sig sakta ner genom slöjor av moln. Tiden bet sig själv i början. 

Jag hade just kommit tillbaka till min plats här i dalen efter lång tid i krig och jag såg fram emot att få återförenas med min käresta, Iztaccihuatl. Vi var unga och förälskade, hon var den vackraste prinsessa man kan tänka sig, dotter till en rik aztekkung. Jag var bara en vanlig soldat och man hade skickat ut mig att slåss så att hennes uppmärksamhet från mig skulle avledas.
Efter en tid sa man till henne att jag hade dött för mitt land.
Hon grät i många hundra år och när jag kom tillbaka fann jag henne orörlig.
Även jag grät, i många hundra år.
Till slut begravde jag henne under snö högt upp under himlarna.
Jag bestämde mig för att stanna här bredvid henne, för alltid.
Här är jag fortfarande.
Iztaccihuatl, min snövita sovande kvinna, är numera omskriven i guideböcker och hon berättar själv i Lonely Vulcano hur man går tillväga för att nå henne:
”Vill du ta dig upp till min panna börjar du klättringen vid fötterna, tar en första paus vid knäna, en övernattning i höfterna, meddelar bergsguiderna vid brösten, tar fram isyxor och rep när du når halsen, kämpar dig sedan upp bakom nacken de sista kilometrarna. Via min svårforcerade haka och dina första trevande försök att ta fäste i näsborrarna når du så småningom min panna.”
Jag är inte så förtjust i alla dessa människor som klättrar på henne, sa Popocatepetl, jag hade helst gjort det själv. Jag saknar våra danser och lekar innan vi blev vulkaner. Vi gör alla våra misstag här i livet, jag skulle inte ha dragit ut i krig, jag skulle enleverat henne och sen kunde vi ha levt lyckliga i alla tider.  Och ibland kan jag inte riktigt behärska mina känslor och just de senaste tjugo åren har varit svåra att hantera, frågor på det?

Nej, inga frågor på det. Jag tackade för samtalet, släckte ner Skype och det sista jag såg av honom var ett moln av sorg rykande ur huvudet. 

(digitaljornal.com)