Fast, av Gunnar Strandberg

En av mina bloggrannar från läslistan här till höger, Gunnar Strandberg som driver Manier och Poesi, har gett ut sin första roman, Fast.
Den finns att tanka hem som e-bok och det har jag gjort och jag hoppas att många fler gör det.
Och så önskar jag att jag hade haft en läsplatta, eller åtminstone en skrivare att skriva ut den på.
Nu får jag nöja mig att läsa på skärmen, och det ställer sina krav. Och det är bra, för romanen ställer också sina krav.
Jag är sedan länge bortskämd med den poesi Gunnar Strandberg delar med sig av i sin blogg. Och jag blir inte besviken när jag tar mig an Fast. Det börjar vackert och jag är glad att jag inte är en professionell litteraturkritiker, det gör att jag kan tillåta mig att säga att jag läser inledningen i sjögrönt – det är en tät text, den lägger sig alldeles intill mig som ett mjukt och behagligt knippe alger från stranden vid morfars sommarstuga i Småland.
Eller som en tavla målad av Harry Waldow, han var en surrealist verksam i Tranås för sisådär en femtio år sedan.
En stund in i texten undrar jag när Petrarca ska dyka upp – jag har ju redan träffat Laura. Och visst dyker han upp och jag far iväg med de associationer texten nu väcker hos mig, mina egna upplevelser av att läsa Petrarca.
Så ändras tonen, saker och ting börjar berättas på ett lite mer vardagsspråkligt vis. Det som hände, det som skedde, de som var med, hur det var, hur det blev, hur det hanteras.
En far reser till Madrid för att ta hand om lägenheten hans son bodde i. Och alla hans saker, han är död sonen, han tog livet av sig för några år sen.
En far reser alltså till Madrid för att ta hand om sin självdöde sons prylar och pinaler – det är ett alldeles ohyggligt uppdrag.
Jag tänker att jag nog, kanske, förstår att det tog 7 år innan fadern orkade börja ta hand om det, och så far jag iväg, igen, i tankar kring tragedier som har hänt i mitt eget liv inom samma härad, och hur man förhåller sig till det, och vad man gör med det och vad man inte gör av det.
Och så är det ju med bra litteratur.
Man läser, stannar upp, reflekterar, gråter en skvätt, skrattar och vrider sig. Goda böcker tar tag i en, de vrider om. 
Måtte Gunnar Strandberg fortsätta skriva tänker jag och märker att jag har närmat mig skärmen så näsan rasat ner i framstupa tangentbordsläge, nyfiken.
Jag är fast i Fast.
Och även om titeln på romanen – Fast – kan föra tankarna till fast reading är det det minsta jag vill förknippa den med.
This is slow reading, tänker jag, och ska så vara. 

Harry Waldow - Tranåskonstnären