Skorr

Är i dvala, annalkande midvinterdvala, vilket ord förresten; dvala.
Fröken Milla och jag bytte några andra ord förra helgen, ord om bussar och bilar och om biografer.
Kino, sa hon.
Det lät som chino.

Så här såg den ut:

Det behövs en två-nästan-tre år liten jente för att jag ska lära mig förstå den bergensiska dialekten.
Den är inte helt lätt, tror jag har sagt det förut, en hundra gånger eller nåt.
Men jag är fascinerad av den. Vet inte om det är nynorsk eller bokmål eller en blandning.
Eller ingen blandning alls.
Eller upp och ner.
Den unga damen tränar på bokstaven r just nu.
De säger att hon skorrar.
Jag hör inget skorr, jag hör rullande r, de rullar som mexikanska tåg, som de tåg man en gång försökte få mig att uttala: ferrocarriles.
Säg det fort, sa man till mig, för jag lät som en amerikan.
El rimmel, gav man mig också som en hårt rullande r-övning.
Jag lät fortfarande som en amerikan med mjuka tjocka r.
El rimmel (mascaran) är nästan omöjligt för mig än idag, utan att låta som en amerikan.
Monterrey klarar jag : Monterrrrrrey.
Jag prövade det på fröken Milla, hon lät som en mexikanska.
Monterrrrrey, sa hon.
Oh, så fint hon skorrar, sa man.
Så nu har vi det gemensamt, lilla Milla och jag, att vi bägge kan uttala Monterrrrrrey som infödda kulsprutor.
Utan skorr, som jag ser det.

Sen reste jag vidare till landet där man verkligen skorrar: Danmark.
Jag har nog inte varit där på en tjugo år eller nåt – annat än på Kastrup och på bensinstationer – nu fick jag en hel dag i utkanterna av Köpenhamn, i ett konferensrum. I sällskapet ingick en finne (är det inte så det heter om en person som inte är finlandssvensk och som inte talar svenska?). Vi arbetade på engelska. Och jag slapp skämmas för att jag inte begrep nästan någonting av det danskarna pratade om sinsemellan i kaffepauserna.

På flyget hem läste jag novembernumret av Språktidningen. 

Där berättas att danska barn har svårare än sina skandinaviska grannbarn att lära sig modersmålet och det märks ända upp i åttaårsåldern. Ljudstrukturen är mer otydlig och vokalerna så många fler. 

Danska är svårt! tänker jag. Uttalsmässigt, i alla fall.
För skriftspråket är väl som norska, nästan precis som bokmål …. eller?