Lunchutflykt

Fru Fri bor i världens ände, Trosa. Dit åkte vi idag, Sopan och jag, för att fira att Fru Fri blir fri från fosterlandets förfärliga frysväder framöver.
När vi ska åka och hälsa på nästa gång får vi åka till världens ände, Tanzania.
För säkerhets skull skickade jag med ett fribrev, tillställt immigration service där i Dar-Es-Salaam, inför insläppandet av denna dam.
Sopan, som är ingenjör, inte poet, skrev ut det. 
Du, sa hon, vilken konstig utskrift det blev. Bara en enda lång spalt.
Det är en dikt, sa jag och kände mig som en missförstådd skald.
Vi parkerade vid stadshotellet, det låg ganska nära lunchstället; en punchveranda där vi knappt kunde prata med varandra. Där var så många gäster i denna lilla lokal, som med skrammel och gester, försvårade vårt avskedstal.
Vi åt en torsk med champinjoner, räckte över present och ett kort med pioner, nästan grät ett liten skvätt, avsked är aldrig lätt, men i Dar är det hett, uppemot 42 grader, ser fram emot att hälsa på, om ett halvår eller så, och en massa bravader.
Nästa september eller kanske november.