Färgfångare

Höst?
Jaja, må så vara, men grillsäsongen pågår för fullt och gud så trevligt det är med söndagsmiddagar, en massa härlig mat och goda samtal och spännande berättelser från det stora landet i väster.
Presidentval och monsterstormar i all ära, men vad är väl det i jämförelse med en färgfångare?
En färgfångare är någonting man stoppar in i tvättmaskinen tillsammans med sina kläder. Är de röda blir de ännu rödare, är de gula blir de ännu gulare, även om de tvättas tillsammans.

Sicka påhitt, skulle nog mormor ha sagt, hon klappade tvätt i Dalälven innan hon träffade morfar som köpte henne en tvättmaskin.
Och innan vi hann utröna huruvida man inom överskådlig framtid kommer att kunna köpa denna undergörande färgfångare även i Sverige,  var vi redan inne på att avhandla Torka Aldrig Tårar … och vi snörvlade och snöt oss i servetterna.

Tårarna rann inte när jag läste Krigets Skola av Alexandre Najjar, det är ingen sentimental bok, det är en avskalad och minimalistisk minnesbok om att växa upp i inbördeskriget i Libanon. Less is more, en sån bok är det, en lågmäld och välskriven färg- och nyansfångare.

I några korta kapitel tecknas vattenbrist och krypskyttar, bomber och granater, nattliga raider, vardagsliv och kärlek över den gröna linjen i Beirut. Trots det dramatiska ämnet var den vilsam att läsa och en välbehövlig kontrast till nyansboken. Nu står min käre Arnaldur Indridasson på tur, men jag har förlagt boken, jag har ingen ordning på mina bokhögar, inte heller på mina nycklar, gud vet var jag har förlagt dem. Jag har ingen ordning på någonting och tänker att jag kanske skulle ta hjälp av Bodil Malmsten som i sina boktitlar inte har någon ordning på sina papper. Nu har hon kommit ut med en ny bok, den hon berättade om i kvällens Babel. En bok om att skriva. Jag vet inte om det hjälper mot min oordning bland böcker och nycklar, men jag kan ju försöka inbilla mig.