Underbart är kort

En vecka är för kort tid, för kort för att läsa in valda delar av den norska litteraturen ombord night train to Bergen, för kort för att åka till Trondheim; till Nidaros, för kort för en ännu kortare tur med Hurtigrutten, för kort för att skaffa sig kondis som en fjällklättrerska, för kort.
Alldeles för kort, men underbart är kort, och sötaste lilla Milla drar iväg och är snart lika lång som sin mormor, vilket är ganska kort.
Om några år kanske vi kan prata med varandra också. Eller inte.
Den bergensiska trolldialekten är inte att leka med.
Lilla C som är en förutseende ung kvinna har försett sin gamla mor med en bok över det här obegripliga tungomålet – skriven av en norrman för norrmän.

Men vad gör väl sådana obegripligheter när solen skiner och himlen är blå.
”Solen är tillbaka, allt är förlåtet,” sa lilla C.
Och poeten Milla, som jag tidigare citerat, skaldade:
”Tomt för regn”.
Solen lös i fyra dagar.
Solen lös oavbrutet i fyra dagar!
Tidningarna skrev spaltmil efter spaltmil om det.
Hela Bergen gick på tur, fjällmil efter fjällmil.
Jag lommade efter. Bergen runt, runt, runt.
Under helgen var det en mässa för möbeldesign i Grieghallen (tror det heter så). Alla var där.
Köksimperier jag aldrig hört talas om, IKEA och en och annan gjenbruksbutikk.

Och här kommer nu världens bäst bevarade hemlighet till alla er som har det minsta lilla intresserade av retro: Res till Bergen. Här finns några – om än inte så många – vintagebutiker som säljer teakmöbler från 60-talet för spottstyvrar.
På mässan såg jag ett par nattduksbord.
Två hundra kronor styck ville man ha. Sådana som Bukowskis Bakficka ropar ut för ett par tusen – till att börja med.
Och ett litet sideboard. Ett sådant som inte ens finns att hitta på Lauritz.
Tvåhundra för det också.
En byrå, ett grammofonskåp, en serveringsvagn.
Två hundra kronor styck, per pryttel, två hundra norska spottstyvrar.
Och så jätte-mycket-vidare.
Det här med retro/vintage/50 och 60-tals-nostalgi tycks inte ha nått fram till Bergen ännu.
Pass på – men ta med egen bil.
Det är inte alla dessa gjenbruksbutikker i Bergen som ombesörjer hjemmekörning.
Inte ens till det relativt centralt belägna studentchateau där lilla Milla nu huserar tillsammans med sin mor.
Alltså.
Jag minns min egen studentbostad på Studentvägen i Uppsala. Det var 11 kvadratmeter och en delad dusch där någon av grabbarna placerat en orientalisk kackerlacka i glasburk som trofé efter en resa till Vladivostok. Och ett delat kök med spagetti på väggarna.
Så ikke här.
Här talar vi öppen planlösning i to etasjer med milsvid utsikt.
Det var inte bättre förr och det är inte bättre i Sverige.
För när solen skiner där på Västlandet, vilket bevisligen kan ske minst fyra dagar om året, så är det akkurat helt oslagbart.
Och Östersjötropikerna hamnar i bakvattnet. 

Tack Lilla C och sötaste fröken Milla för en vidunderligt fin vecka.
Tack också till Flesland Airport som har den goda smaken att sälja poesi i parti och minut för nästan inga spottstyvrar alls.