Som sagt,

Borde rymma mycket oftare.
Stanna borta lite längre.
Stanna borta mycket längre.
Gå på fler konstutställningar, på fler restauranger, göra fler boklådefynd.
Men vad kan man begära av 46 timmar i en temperatur som maxade med 38,4?
Nå, det blev rätt innehållsrikt ändå, om än utan bad i Seine eller fontändopp à La Dolce Vita.
En utställning – Show and Tell – på Fondation Cartier. 
Inte alls oäven, svalt och behagligt var det, färgstarkt, om än inget minne för livet.

En blygsam påse kläder – Christine Laure – på rue de Rennes. Den lilla svart/bruna, stickad, till hösten. 

En oförglömlig söndagsbrunch på rue de, rue de, rue de … ja, alltså några kvarter strax norr om rue de Fauborg Montmartre.
Jag bad om vatten. 
Fick ett helrör Absolut Vodka – fyllt med ljummet kranvatten.
Svepte det i djupa klunkar.
Bad om mer. Mera vatten, s’il vous plaît!
Och slukade ytterligare ett halvt helrör, Absolut Vodka Citron – fyllt med ljummet kranvatten.


Och gick inalles säkert en trettio-fyrtio mil promenader, från Place de Ternes till Garde du Nord, till Place d’Italie, till överallt, kors och tvärs och hit och dit.
Jag vet ingen stad som kan få mig att promenera som Paris.
38 grader inget hinder.
Som sagt, borde rymma mig dit betydligt oftare.

Göra mig hur många boklådefynd som helst.
Igår, på flygplatsen, hittade jag en biografi skriven av sonen till den kultförklarade, skandalomsusade och mytomspunna författarinnan Francoise Sagan – hon som skrev Bonjour Tristesse och som sa att hon hellre gråter i en Jaguar än på en buss och som sedan gick ut och köpte sig en Jaguar bara för att bevisa det.
Nja, så gick det nog inte riktigt till, skulle förmodligen hennes son och biograf säga om han läste det här.
Men mycket har sagts och skrivits och dragits slutsatser om och tolkats och vridits och vänt på, om den framlidne Francoise Sagan.
Och nu har hennes son skrivit sin egen version av hur det var, det som var, och vad som hände, eller inte.
Intressant läsning.
Den håller mig fortfarande sysselsatt.