På löpet

Det var igår.
Vi skulle dra ut på bondpermis, Moster M och jag. Kanske är det inte rätt ord, men vi lämnade Babels Hus för en dag på landet bland bönder och hästar. I avgångshallen undrade hon vilka världsnyheter hon missat under de senaste dagarna. Vi läste löpsedeln tillsammans:

Sen, därute på Värmdö snodde jag åt mig Moster M:s sprillans nya bok, vi hade hämtat den på vägen ut, den låg kvar i sitt Adlibrisfordral, jag slet upp det och jag läste boken med stor behållning och stor förtjusning under tiden som hästen Hippus hoppade i hagen, boken räckte hela ridpasset. 

Och medan Hippus borstades och fejades och kratsades läste jag Nina Bouaroui, 

den räckte hela vägen fram till OK-Macken i Gustavsberg där vi stannade för att tanka, och för att läsa löpsedeln: 

De har de lyxigaste husvagnarna och husbilarna på Värmdö.

Vi suckade tillsammans, fortsatte sen tillbaka mot sydväst.
 Suckade ännu djupare – eller rättare sagt, drog djupare efter andan – när jag kom hem och fick ett telefonsamtal från hemtjänsten. De tipsade mig om att Little Old hade körts till sjukhuset. 

Så jag åkte tillbaka till Babels Hus där jag nyss hade släppt av Moster M.
Bara för att informeras om att Little Old rest till Södersjukhuset, för omväxlings skull.
När jag kom in i ankomsthallen där möttes jag av kvällstidningens rubriker:

De har de lyxigaste husvagnarna och husbilarna i Stockholm.

Detta var inte något som little Old var medveten om, hon var överhuvudtaget helt omedvetande.

*
Det var i morse.
Lilla Milla skulle till Göteborg och ta sin mor med sig. Hon packade. Nalle, filt och så tytten – nappen. För att de inte skulle bli stående på bar backe där på Avenyn plockade hon upp min plånbok ur min väska, och ur min plånbok plockade hon upp alla kontokort, bonkuskort, körkort. Dessa la hon omsorgsfullt in i en bok – boken la hon sen i sin lilla ryggsäck.
Det kunde ha slutat med att jag blev stående på bar backe på Värmdö och måste rida barbacka hela vägen hem.
Men jag hann upptäcka det i tid och vi undkom braskande rubriker i kvällspressen: Tvååring rymde till Göteborg med mormors kreditkort i bilderbok.

*
Det var idag.
Moster M och jag fick återigen en vidunderligt skön dag på landet bland gödsel och bromsar. Surrande syrsor och Hippus galopperande i hagen.
Läste lie aztekisk poesi.
Jag tog omvägen via Södersjukhuset på hemvägen.
Little Old lät hälsa från sin bädd att hon inte var upplagd för besök.
Jag morrade som ett lejon åt den stackars sköterska som hade att delge mig budskapet.
Säkert snörpte jag på munnen också.
Och eftersom jag är en väldigt mogen människa med väl avvägda repliker i rätt ögonblick sa jag inte: Men skit i det då för fan.
Lommade istället iväg genom ödsliga korridorer, checkade ut från parkeringen, körde tillbaka hem till byn, stapplade upp till E som matade mig med lasagne och hällde i mig en halv flaska rödvin, Zinfandel någonting.
Jag vinglade hemåt.

*
Det är nu.
Telefonen ringer. 

Jag rusar fram.
Men det är bara lilla Milla som berättar att hon nyss stoppat mamman sin i säng så att de orkar gå på Liseberg i morgon och åka allting som finns att åka när man är en meter hög.
Och jag tänker att jag ska läsa Nina Bouaroui en gång till, lite mer noggrant, nu när det är stilla och lugnt runt omkring mig, inga hästbromsar att bråka med.
Men boken ligger i bilen och bilen står kvar på parkeringen utanför E, så jag tror jag gör som Lilla C, knyter mig i ett hörn och ser fram emot vad livets tivoli för med sig under morgondagen.
Om jag får bestämma: En tallrik fisksoppa från fiskaffären i Fruängen centrum. Ett besök där botar den mest svårtartade Bretagne-längtan.
Otippat - helt sagolikt.

Ute regnar det.