Med konsten som hjälp

Hittade ett mejl i lådan i morse. Läste:
”Hur är det ?  Jag ringde och ringde igår – inget svar. Och inget blogginlägg när jag kom till jobbet nyss och öppnade datorn.”
Men jag hade bara dragit norröver och räddat en akvarell från ett osäkert öde i Mayas ateljé.

Den målades i Roccalbegna,  2003.
Jag var där på målarkurs. 
Inte för att måla utan för att hålla i paletten åt Maya när hon målade.
Lärde mig blanda färger, turkisk umbra nummer 14 och grekisk kremsevit nummer 11, sådana hemligheter.
Den här akvarellen målades dock av en annan kursdeltagare, Monica Holm.
Jag köpte den av henne, hon la in den i plast åt mig och jag bar den på huvudet hela vägen hem.
Där ställde jag den, fortfarande i sin plast, ovanpå ett praktfullt indiskt skåp.
De passade bra ihop, akvarellen och det indiska skåpet och de passade in i det stora huset.
Men så flyttade jag.
Maya sa:
Nu tar jag hem akvarellen till ateljén och ser till att den får en passe-partout och en ram. Här försvinner den väl i flyttröran.
Ok, sa jag.
Det var för fem år sedan.
Sedan dess har livshändelser inträffat.
Jag har just sålt det indiska skåpet på Blocket, liksom mina stora höga bokhyllor, jag har rivit och slitit för att få ljus och rymd, för att få plats med mera konst.
Maya har också flyttat, från en hel gård, och hon har bytt ateljé.
Nu kommer jag och hämtar Roccalbegna-akvarellen, sa jag i luren igår, så att den inte försvinner i flyttröran.
Ok, sa Maya.
Och så blev det, jag drog norröver, klev in i ateljén och slog mig ner i en fåtölj.
Vi pratade konst, vi såg på konst, vi pratade.
Vi klappade hennes hund Gucci, vi åt sushi och drack té på rostat ris och vi pratade hemlisar, precis som för 49 år sedan.
Fast då åt vi inte sushi, utan delade en skogaholmslimpa på mitten med en liten yxa och sen drack vi té på påse till. 
Och ingen hund hade vi.
Vi är precis lika unga nu som då, det är ingen skillnad, varken större eller mindre,  vi har bara fått lite patina, lite shabby chic så där,  silverumbra nummer 55.
Nu står i alla fall akvarellen här hemma, utan indiskt skåp, utan ram och passe-partout.
Men jag tänker att det är aldrig för sent för sånt fix, jag grejar det i morgon.


På hemvägen, på den ödsliga E4:an söderut, kom ett minne från den där konstresan över mig,  det om min egen utveckling som konstnär.....
En dag fick jag en duk och en pensel och till låns även en målarkniv.
Snabbt rusade jag genom gränderna till den lilla affären i byn som sålde mortadella och mjölk och citronlikör och där köpte jag mängder av färger på tub, tror de hette guacho. ( Eller är inte det cowboys från Argentina? Och har jag kanske berättat det här förut?)
Strunt samma.
Jag förvandlades till ett ivrigt förskolebarn, försattes som i trans, satt och målade timme ut och timme in under en pergola, bland klättrande vinrankor och doftande rosor.
Mitt i det toskanska landskapet.
Jag målade en rosa pyramid med en grön jaguar. 
Inte särskilt toskanskt men genuint naivistiskt.
Och jag målade detta, mina vänner, denna vulkanseglats, detta mitt Mästerverk:

Konstkursen avslutades med en vernissage.
Alla i trakten var inbjudna, alla vi kursdeltagare ( läs: alla de andra kursdeltagarna) hade gjort inbjudningsaffischer och satt upp i byns alla gränder och affärer, på busstationer och trädstammar.
Alla kom.
Polismästaren och kommunalrådet och skolläraren och krögarna och bibliotekarien och alla andra, de kom med sina familjer och släktingar och vänner och bekanta och bekantas bekanta.
Vi drack lokal spumante och åt snittar på vildsvin som vår traktör hämtat hem från marknaden i Siena tidigt om morgonen och tillrett efter sekelgamla hemliga familjerecept.
Lokalpressen var där, bilder togs, intervjuer genomfördes, artiklar skrevs.
Men jag sålde inte.
Jag var väl för dyr.
Mitt master piece vandrade istället vidare till en utställning på ett bibliotek i Uppsala. Tror den hette något i stil med ”Konstresa till Roccalbegna”
Tyvärr kunde jag inte vara med vid den vernissagen.
Och inte sålde jag.
Jag var väl för dyr.
Får nöja mig med att ha varit på vandringsutställning och, så att säga, ha ställt ut bredvid etablerade konstnärer som Monica och Maya.
Skulle kanske tillfoga detta mitt CV, i alla fall sätta det på självförtroendets kreditkonto på något vis. 
Jag behöver det idag.
Det var en dag full av bekymringar, som lilla C säger på svorsk, på jobbet idag.
Behöver peppa mig själv.
I julklapp fick jag, just av lilla C, ett antal mayanska dockor, och idén är, om jag minns rätt, att man lägger dem under huvudkudden, och vips har alla bekymringar försvunnit när man vaknar.

Och medan mayadockorna verkar under min kudde kan jag ha Den Vackraste av Böcker ovanför näsan, den aztekiska poesin.

Så, det ska nog reda sig med de där bekymringarna.