After

Det är så trevliga dagar nu i högsommarjuli.
Lugnt på jobbet, stillsamma givande samtal, lärorika, luncher på Statoil, näringsfattiga, lugnt på vägarna, drivmedelssnålt, lugnt och tyst hemma.
Till och med de mest skränande trutarna tycks ha tagit en sista-minuten-flight ut i skärgården.
Bara någon enstaka gamling med stukade vingar är kvar och bevakar sitt revir från en tallkrona.

Det finns tid, det finns tid som innehåller plats för eftertanke och för att rannsaka sina samlingar – mina samlingar – samlingen av prylar jag aldrig använder eller ens minns att jag har.
De står för högt uppe i skåpen, för långt inne, de är dolda bakom annat som jag heller aldrig använder.
Till vilken nytta, till vilken glädje?
Minns att jag i vintras – kanske jag upprepar mig nu – läste en artikel i DN Bostad om en kvinna i min ålder som nu, after the children and the marriages – för att tala med Duras, hade sålt och slängt och skänkt, till förmån för ett enkelt boende med få, mycket få, men exklusivt urvalda prylar på 11 kvadratmeter i Stockholms innerstad.
Ett imponerande reduceringsarbete.
Riktigt så minimalistisk tänker jag mig inte, men jag har fortfarande mycket att inspireras av.
Och att skänka, sälja, slänga.

Dame E berättade för en tid sedan om en granne, en graninna, som efter 100 år av tvåsamhet och mångsamhet sålde huset, en patriciervilla här i bygden med tiotusen rum, en gigantisk tomt med flera kvadratmil rabatter och minst elva fullproppade friggebodar, till förmån för en nätt liten lya om knappa 40 kvadratmeter med inglasad balkong.
Hon tog med sig det viktigaste, några leksaker till barnbarnen, en uppsättning köksutensilier, ett par ombyten jeans, lakan och handdukar och några väl valda möbler och tavlor.
Nuförtiden reser hon jorden runt och just så här i ljusets tid spelar hon också golf dygnet runt landet runt.
Också en modell att låta sig inspireras av, i tider som dessa, after the children and the marriages.