Släktutredning för rotlösa

Min morfar Nisse gick ur tiden för drygt 30 år sedan.
Han var järnhandlare i Aneby och intresserad av historia, av den romerska likväl som den småländska.
Och sin egen.
På äldre dar satt han med förstoringsglas och huvudet djupt försjunket i kyrkböckerna.
Han gjorde en liten släktutredning som han delade ut till sina barn, till morsan och morbror Curt.
I den hade han skrivit om sina förfäder, de var bönder hela bunten och de flesta av dessa hade verkat på gårdar och marker i södra Östergötland. Förutom datum för födslar och dödslar och sånt skrev han ibland några rader om människan bakom siffrorna, han kunde skriva ungefär så här:

Axel Jönsson var en redig karl med gott sinnelag och talang för rosodling. I en ålder av 23 år, på hösten 1812, ingick han äktenskap med den blonda och långflätade Greta från gården Byared i Redbya socken.  De fick 12 barn av vilka 3 dog i ung ålder. Han var en god make som tog väl hand om sin familj, sin gård och sina djur.

Morfar Nisse var en berättare, en berättare av den gamla stammen som man säger, han bodde granne med Fritjof Nilsson Piraten ett tag, det var i Tranås, de var jämngamla, de gick på samma kalas och dansade charleston med traktens damer som hade shinglat hår och en halv meter långa cigarettmunstycken.



Och den där släktutredningen han gjorde, den har jag skrivit av för länge sedan, och lagt någonstans i mina gömmor, den ligger i en låda någonstans, bland alla gamla papper jag inte har någon ordning på och aldrig har haft.

Morsan har ordning på sina papper, så hon vet att Nisses släktutredning ligger i ett brunt kuvert.
Det bruna kuvertet ligger i en skinnask - det är en chokladask i skinn från Bern - en skinnask så gammal att den kan härröra från tiden efter kriget när Nisse reste genom ett sönderbombat Europa för han längtade till Italien.


Vi drack en kopp kaffe idag, morsan och jag.
Pratade lite om banker och polisutredningar och sådana saker.
Det är tungt.
Vi doppade bondkakor i kaffet, det lättade upp lite.
Du, sa jag. Vi måste titta igenom din låda och kolla om juvelerna är kvar.
Vi knallade ut i hallen.
Jag öppnade den översta lådan i den stora tunga spegelbyrån, arvegodset från Fritjof Nilsson Piratens tid.
Här är ju bara en enda röra, sa morsan. Här, just här, här ska mitt röda smyckesskrin ligga.
Det gjorde det inte.
Sveas gamla smycken, sa hon. Din mormors. Jag borde ha fotograferat dem .... kanske de finns på några gamla fotografier  ....men nu orkar jag inte leta.
Och där, sa hon och pekade lite till vänster i byrålådan, där ska skinnasken ligga. Varför ligger den här på stolen? De måste ha varit där och rotat också, fast där fanns ju ingenting att stjäla.
Trodde morsan.

Vi tittade igenom innehållet tillsammans, fullt av gamla minnen.
En solfjäder från den första resan till Spanien, 1952.
En massa födelsedagskort, hyllningar och brev, en sjal, även den från Spanien, 60 år gammal.
Ett foto på mig och en kompis, två fnittriga tonåringar i Farsta Centrum, 1971.
Släktutredningen är borta, sa hon.
Va?
Ja, du vet, Nisses släktutredning, den låg här. I ett brunt kuvert.


Vi hällde upp en påtår, doppade ännu en bondkaka.
Stackars tjuvar, tänkte jag.
Stackars satans rotlösa bovar.
De snor en plånbok, en nyckelknippa och gör ett inbrott.
Av allt det de stjäl, och av allt det de inte stjäl - konst, silver, antikviteter - tar de med sig en handskriven släktutredning,  författad av en gammelmanshand för 30 år sedan, de snor en berättelse som i små stycken vittnar om bönders liv och mödor i södra Östergötland för flera hundra år sedan.

Jag hoppas att mina förfäders historia kan hjälpa de rotlösa tjuvarna.
Om dessa stackare med hjälp av Nisses historieskrivning nu kan skapa sig en imaginär familjehistoria, om de gamla bönderna från 1800-talets södra Östergötland kan bidra till att hela dessa banditer - ja, då är det väl gott så.
På det att de aldrig mer må stjäla från sin nästa.