Bonjour tristesse, välkommen

Som vi åt, även idag.
Det serverades fläskfilé till lunch, om någon skulle undra.
Fläskfilé med saffranspasta.
Utöver det, ett kontinuerligt tillflöde av engelsk konfekt, clementiner, päron, äpplen, frallor, guavajuice, kaffe, mineralvatten, tigerkaka.
Och som vi pratade, även idag. 
Diskussionerna böljade fram och tillbaka, hit och dit, upp och ner i det höga taket.
Härligt.
Efter all denna lekamliga och intellektuella spis behöver jag nu något annat.
Tystnad, stillhet, ro.
Så jag håller världen utanför ikväll, jag håller stängt.
Håller ytterdörren stängd, liksom kylskåpet.
Liksom TV:n och telefonerna.
Och jag öppnar Karavan.



Det är en sån där rasande trevlig tidskrift som dimper ner i min brevlåda några gånger om året.
Jag brukar läsa ett stycke här och där, lite i taget, jag läser dem som små utsökta praliner.
I det här numret framträder bland andra en poet från Palestina, Najwan Darwish.



Från sin horisont berättar han om det arabiska kulturlivet och hur han bidrar till det, bl a genom utgivningen av ett nätmagasin "Min wa ila".
Han säger att Syrien är det land som förefaller vara det mest produktiva just nu, att det verkar som om situationen där skapar en "extrem kreativitet" och förtydligar:
" I de stabila och välmående Gulfländerna ser vi inte så mycket originalitet. Kanske är det så att när hon har det som värst vänder sig människan till konsten."



Tänkvärt, tänkte jag, och ramlade tillbaka i soffan.
Fortfarande mätt och belåten, stimulerad och förnöjd efter två dagar på Torpet. 
Men kreativ?
Inte just för stunden, jag är alldeles för mätt och matt för det.

Det sjöd av energi och kreativitet under de här konferensdagarna.
Det bubblade och pyrde, det sprakade och bullrade.
Härligt.

Allt vi pratade om skulle vi överhuvudtaget inte ha haft anledning att prata om ifall världen hade varit perfekt.
Kräver kreativitet krig, kaos?
Nja, det är kanske att ta i, men ett visst mått av motstånd och osäkerhet måste nog finnas där för att främja våra skapande krafter.
Det vore ett helvete att sitta i paradiset, tänker jag, bara Adam och jag och ett frodigt Astrakanäpple.
Gud så trist.
Så kanske är tristess jämförbart med krig och kaos, kanske är det också en plattform och grogrund för kreativitet?
Jag tror det.