Yster är granne med Dyster

Det kom ett kuvert häromdagen, korallrött.
Det var inte fullt så illavarslande brandgult som det jag fick av pensionsmyndigheten, men det var korallrött.
Redan innan jag öppnade det funderade jag på hur jag skulle ställa mig till innehållet.
Till denna tilläggsröda korallpension.
Skulle jag se det som en dyrgrip, ett korallrött smycke med anor från mayatiden, en kulturskatt?
Eller skulle jag se det som en korallorm, en giftorm?
Eller en som en gift orm som försöker smyga sig in i mitt korallromantiska pensionsparadis?
Jag öppnade kuvertet.
Tusenlapparna flimrade förbi.
Det var kolumner till höger och kolumner till vänster.
Ålder hit. Inkomst dit.
Jag gjorde en snabb analys, en snabbanalys.
Ställde den i relation till den brandgula för några veckor sedan.
Och kom fram till att ur ett strikt brandgult kuvertperspektiv borde jag jobba tills jag blir 70.
Minst.
Men om jag ser det ur en mer korallfärgad kuvertsynvinkel så borde jag dö när jag fyller 70.
Senast.