Vi känner inte varandra, jag vet att han är arkitekt och bor i Rotterdam, han vet att jag gillar att citera Einstein och att jag bor bakom den andra avfarten från motorvägen.
Det är ungefär så mycket vi vet om varandra, så visst blev jag nyfiken när han drog igång sitt brandtal om mexikanska frukostvanor, vilka erfarenheter hade han?
Han berättade om Zihuantejo, Guadalajara, Oaxaca och om det Cancún han hade mött för trettio år sedan och jag berättade om det Cancún jag hade mött för trettio år sedan.
Det var två helt olika ställen.
Jag hade rest runt och varit där och där.
Han hade också rest runt och varit där och där.
Men Zacatecas hade han aldrig hört talas om.
Inte så konstigt - det ligger just precis i mitten av ingenstans.
Det ligger på 2500 meters höjd över havet, det är en svinkall stad.
Har aldrig någonsin frusit så mycket som där, inte ens i Genève för en månad sedan.
Trots all den eldfängda chili jag bedövades med, där och då i Zacatecas, trots all den chili jag sålde till taqueriorna så att de skulle kunna ge bönderna en rejäl frukost med äggröra, stekta svarta bönor och en värmande chilisås, när de kommit tillbaka från sina första arla gryningspass ute på på de blånande agavefälten.
Jag har inte varit i Zacatecas sedan den 15 augusti 1984.
Bara detta lilla papelito är kvar - det med priset på chili i Zacatecas, 1983 - det som jag visade igår. På baksidan denna enkla situtionsplan över chilisäckarna och lite annat plotter.
En bild över hur det såg ut där och då, över hur bilden ser ut idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar