Brorsan och jag

Det bara slog till, oväntat, det var när Skavlan höll på.
När det slår till nuförtiden är det alltid oväntat.
Kanske förstärktes det av den där olyckan i Lapplandsfjällen.
Så jag ringde morsan, hon hade gått och lagt sig men var ännu inte död, påstod hon.
Hörrdu, sa jag.
Ja?
Var det inte så att den där läkaren som skymtade fram i programmet och brorsan var kompisar?
Nej, sa hon, men de seglade på Sommen en sommar, han var väl med som läkare, men kompisar, nej det vill jag inte säga att de var.
Vi ägnade några minuter åt den senaste forskningen inom neurologin, pratade lite om hur det går för hjärntumörerna nuförtiden.
Sen sa jag en massa dumma saker, bara öste ur mig, ibland är det väldigt praktiskt att ha en gammal mamma som inte är död, bara nästan.
Eller hur? avslutade jag.
Jag vet inte om hon höll med, hennes sorg är av ett annat slag, av en mammas slag, inte en ensam systers.
Har nästan glömt hur det känns att vara en syster, det är det värsta, minns inte längre hur man gör, vad man gör, det är också det värsta.